Rasfrågan har ersatts av ekonomi och energi

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

G OTHENBURG, Nebraska. Det är i den här präriestaden med det svenskklingande namnet, som jag förstår varför etnisk tillhörighet och ras inte längre är en laddad fråga i Amerika.

Den amerikanska valrörelsens frågor är:

Ekonomin. Vem – Barack Obama eller John McCain – säkrar jobb och ger människor mera pengar i byxfickan?

Energi. Alla talar om hur dyr bensinen är. Längs Interstate 80 tankade jag i går 87-oktanig bensin med 10 procent etanol för 5,60 litern. Det är 30 procent dyrare än i fjol. Amerikanen kan inte bara ställa bilen och börja cykla; miljoner människor kör tjugo mil till och från jobbet varje dag. Energidebatten har framtidsvyer om att med sol-, vind- och kärnkraft och vätgas minska oljeberoendet?

Sjukförsäkring för alla. På en befolkning om 305 miljoner går 47 miljoner utan gratis sjukvård. Demokraterna har majoritet i kongressen och kan till presidenten skicka lagförslag om fri sjukvård.

Globalisering, frihandel. Det finns, underblåst av fackföreningsrörelsen, bland sämre utbildade arbetare uppfattningen att jobben försvinner till Bangalore och Kina, och alls inte ersätts av bättre betalda, smartare jobb.

Vem duger till överbefälhavare? Terroristhot förlamar inte längre Amerika. Men kriget i Afghanistan går dåligt, i Irak bara något bättre. McCain vill vinna krigen, Obama dra tillbaka soldaterna. Ett kallt krig med Ryssland är på väg att bryta ut.

Längre ner på listan finns utbildning, invandring och värderingar, varmed i praktiken menas den eviga abortdebatten.

Den fråga som däremot inte finns på agendan är ras.

Därför förvånar det mig hur mycken omsorg svenskar lägger ner på frågan: ”Tillåter verkligen Amerika att en svart medborgare tar plats i Vita huset?”

Svaret är ett obetingat ja. Som en svarthyad son av Kenya och Kansas är Barack Obama en typisk amerikan.

Jag tror inte att folk i Europa förstått med vilken intensitet rasblandningen i Amerika pågår.

Men i Gothenburg – jag var på väg mellan demokraternas partistämma i Denver och republikanernas i St Paul – blev det klockrent.

”Varför”, frågade jag den bildade äldre kvinnan på museet i en ort med 1 700 invånare, ”heter er stad Göteborg?”

”Det var svenska invandrare som grundade den 1880 nånting?”

”Finns det många svenskar kvar?”

”Oh no! Sen kom tyskar och sen kom många andra sorters folk och...” – hon tittade upp med en lätt rodnad – ”ni vet, vi gifter oss med andra.”

Några dagar tidigare i en charmerande håla, Crested Butte lärde jag mig, att stan kommit till när unga och fattiga invandrare från Kroatien och Slovenien för drygt hundra sedan stormat upp i Klippiga bergen för att bryta silver.

Samma sak, inte ett spår kvar av dem. Genom att titta på norrmän och mexikaner, tyskar och indianer hade kroaterna och slovenerna knullat sig i den amerikanska mittfåran.

I ett kreoliserat land är som ämne ras och etnicitet passé.

Ändå lever för svenskar rasfrågan kvar. När jag för tio år sedan som korrespondent bodde i Washington kallades jag då och då in för att i ambassadens hörsal hålla föredrag om dagsläget i Amerika. Det var oftast studieresor för svenska landstingsmän och kommunpolitiker. Reseledaren hade dagen innan haft dem i Harlem. De hade besökt chefredaktören för New Amsterdam News, en afroamerikan av gamla stammen. Han levde kvar i de antikverade motsättningarnas tid och missat att Martin Luther King Jrs ”I have a dream” var på väg att uppfyllas.

Min svenska publik trodde att det var en fråga om dagar innan raskriget vara ett faktum.

De blev besvikna, när jag tog dem ur villfarelsen, ty vi älskar att tro, att motsättningarna är svåra. Vi ömmar och det ger våra samveten frid. Vi känner oss som godare människor.

Om rasism vore en faktor, hade Obama inte nått så långt som han redan gjort. Han har gjort det inte trots sin ras, heller inte på grund av den.

Om han vinner (vilket jag tror att han gör) beror det på hans intelligens och elegans.