Rätt att släppa Göran Lindberg
Vreden över att Göran Lindberg har släppts är lätt att sympatisera med.
Men systemet med villkorlig frigivning gör faktiskt samhället bättre.
Att i förtid släppa en person som har begått fruktansvärda övergrepp och som enligt en bedömning av Kriminalvården har en "klart förhöjd" risk för återfall i liknande brottslighet är sannerligen inte oproblematiskt.
Det upplevs på goda grunder som stötande, inte minst då det handlar om en man som utsatte en 17-årig flicka för vad rätten beskriver som "sadistiskt sexuellt våld" och som har vägrat att ställa upp på Kriminalvårdens behandlingsprogram.
Men upprördheten, som har nått närmast lynchliknande proportioner och som understöds av Expressens ledarsida som felaktigt hävdar att Lindberg har fått straffrabatt och som kräver att den dömde ska avtjäna hela sitt straff, bortser från ett par viktiga omständigheter.
Bestämmelserna om villkorlig frigivning måste för det första gälla även en före detta länspolismästare, även om denne har begått vedervärdiga brott.
Han hade för det andra varit minst lika farlig då han kom ut även om han suttit inspärrad de två år som återstår av straffet. Kanske ännu farligare, då han i så fall hade släppts ut vind för våg utan att ta del av de återanpassningsåtgärder som han nu måste underkasta sig.
Dessa farlighetsbedömningar slår för det tredje ofta fel. Vem vet, professor Jerzy Sarnecki kanske rent av har rätt då han påpekar att Lindberg är en 69-årig man som nog inte längtar tillbaka till fängelset?
Det mest iögonfallande med debatten som har brutit ut är dock att kunskapen om vad villkorlig frigivning innebär och varför vi tillämpar det systemet på sina håll förefaller vara närmast obefintlig.
Att sitta i fängelse är nedbrytande. Människor deformeras och ju längre tid de sitter inne, desto sämre blir möjligheten att klara sig utanför murarna.
För att underlätta återanpassningen till samhället inleder Frivården redan då en person sitter häktad en så kallad verkställighetsplan för hur straffet ska avtjänas.
I samarbete med den häktade bestämmer Kriminalvården vilka mål som gäller och hur hen ska uppnå dem.
En viktig ingrediens i det arbetet är den villkorliga frigivning som vanligtvis sker då brottslingen avtjänat två tredjedelar av straffet.
Det innebär inte på något sätt att personen är helt fri. Hen ställs under ett års övervakning. En övervakning som innehåller både stöd och kontroll.
Den dömde bor i regel hemma, men har krav på sig att stå i regelbunden kontakt med Frivården och sin övervakare.
Misskötsamhet kan leda till transport raka vägen tillbaka till fängelset.
Det finns sedan regeringen 2007 genomförde en reform i lagstiftningen fyra utslussningsalternativ: vårdvistelse, frigång från anstalt, halvvägshus och utökad frigång.
Ytterligare ett sätt att undvika fängelsets nedbrytande effekter är fotboja, som alla som har dömts till max sex månaders fängelse kan ansöka om.
Utvärderingar som Brå har gjort visar att reformen har haft positiva effekter. Inte minst bland dem som har avtjänat längre straff har återfallen i brott sjunkit.
Det är en samhällsekonomiskt god utveckling. Det är dessutom en utveckling som gör tillvaron lite säkrare för oss alla.
När den värsta blodtörsten över att Lindberg är på fri fot har lagt sig finns det anledning att ställa sig en fråga:
Är det verkligen en god idé att skrota detta system?