Sprängningarna i Sverige påminner om Nordirland
102 sprängningar hittills i år.
Siffror som för tankarna till Nordirland under 1980-talet.
Jag vet, jämförelsen haltar, ni behöver inte slänga er på mejlen för att upplysa mig om skillnaden mellan IRA:s terrordåd och samtida svenska gangsteruppgörelser.
En skillnad är syftet. Terrorister drivs av en ideologisk övertygelse och en förutsättning för att de ska uppnå någonting med sina bomber är att de är öppna med sina attentat och tar på sig ansvaret för dem.
Bakom sprängningarna i Sverige ligger personer som inte har det minsta intresse av att ge sig till känna och att polisen inte vet vilka som ligger bakom de flesta av dem.
Att jag över huvud taget gör jämförelsen beror på att siffrorna är så extrema att vi måste söka oss till länder med en lång historik av terrorism för att hitta en motsvarighet.
Inte i något annat rikt land i västvärlden är situationen ens i närheten av den som för närvarande råder i Sverige.
Vad beror det på? Varför just här? Varför inte i länder med en demografisk och social struktur och en materiell standard som påminner om Sveriges?
Det skrämmande svaret är att experterna inte riktigt vet. Få av gärningsmännen grips, det är symptomatiskt att de sex personer som anhölls för två av sprängdåden i Malmö i helgen har släppts, och de få som lagförs är i regel inte ett under av talförhet.
Kvar finns endast gissningar av mer eller mindre kvalificerad natur. Det är exempelvis inte alltför våghalsigt att notera att våldet i gängen har eskalerat de senaste tio åren och att skjutningar blivit vanligare och vanligare.
Det pågår för närvarande ett antal konflikter mellan olika grupperingar. Konflikter som löses med våld. Rimligen ska sprängningarna ses i det ljuset.
Dessutom finns en smittoeffekt. Brottslingarna inspireras av varandra. De vill hela tiden vara värre, tuffare, hårdare.
Att ingen hittills har avlidit i något av alla dessa attentat är närmast att betrakta som ett under. Bara vid explosionen i Linköping i somras, då flera fastigheter förstördes vid ett dåd där 20 kilo sprängmedel användes, kunde många ha dött.
I december 2018 var en tonåring nära att dö av en sprängning i Malmö, något som han senare åtalades för att själv ligga bakom. I september 2019 skadades en kvinna allvarligt när hon råkade passera en sprängladdning som detonerade på gatan i Lund.
Förr eller senare kommer dödsoffer att skördas. Sprängningar är en större fara för människor som inte är inblandade i konflikterna än skjutningarna. En revolver riktas i regel mot en person. Följderna av en explosion har gärningspersonen inte samma kontroll över.
Vad gör då polisen?
I region syd har en kommission tillsats för att samordna arbetet mot sprängningarna. Tillvägagångssätt kartläggs, samband mellan dåden undersöks. Kontakter har tagits med polisen i andra delar av landet.
Det är nödvändigt. Utan kunskap går inte utvecklingen att vända.
Politikerna? De talar det språk de alltid talar i sammanhang som dessa. Straffskärpningar. Hårdare tag.
Det finns säkert en och annan paragraf som behöver justeras. Men så länge risken att åka fast är liten är den avskräckande effekten måttlig.
Utvecklingen går att vända, men det kommer att ta tid. Dagens situation är i någon mån ett resultat av årtionden av försummelser.
En parlamentariskt bred trygghetsberedning ska tillsättas. Det är utmärkt. Det behövs en sammanhållen och långsiktig politisk strategi som överlever regeringsskiften.
Vad som också behövs är ett utökat samarbete mellan polisen, sociala myndigheter, skolan och andra aktörer. Brottsförebyggande insatser kräver tålamod och är inte politiskt sexiga, men helt avgörande.
Avgörande här och nu är dock fler poliser ute i områdena där sprängningarna sker. Det krävs uthållig lokal polisiär närvaro för att vända utvecklingen.
PODD Varför ökar sprängningarna i Sverige?
I nyhetspodden Aftonbladet Daily pratar vi med Aftonbladets Oisín Cantwell om den senaste tidens sprängningar i Sverige.