Där står Uniform-Fia och hånler när man ber om överseende
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag lider av någon slags uniformsångest, eller auktoritetsallergi.
Jag har helt enkelt väldigt svårt att hantera människor som har "rätt" att bestämma över andra människor, eller i alla fall hålla människor i "schack" och som inte slösar en endaste minut med att inte göra just detta. Som älskar att de ska vakta reglerna vi andra är satta att följa och som mer än gärna slår neråt, hårt.
Exempel: Jag har slutat räkna alla spärrvakter som jag träffat på som inte stämplar kupongerna förrän man lagt upp pengarna på disken. De sitter där bakom glaset och håller krampaktigt i biljetten för att chefen har bestämt att man inte kan lita på tunnelbanekonsumenterna.
Det kallas policy med ett finare ord. Har man inga pengar och vill tjuvåka sitter de redo att jaga ner en.
Eller killen i Ica-kassan som hoppade ut från båset vid kassan för att stoppa en gammal gubbe som hasade förbi kassan utan att köpa något och krävde att få gå igenom hans väska - "för sådana är reglerna, det vet alla". Han hittade ingenting.
Eller Securitasvakterna som går runt och spänner sig i Gallerian och snackar jättehögt med varandra och knuffar hårt på uteliggare som somnat på bänkarna. Eller lärare som blir illröda i ansiktet av att elever har tuggummi och bara måste avbryta lektionen tills eleven spottat ut tuggummit.
Eller p-lisan som inte känner något medlidande för den slitna morsan som gråter över tanken på att få en bot och bönar och ber att få slippa. Ja, tänk så mycket duktiga uniformsmänniskor det finns i Sverige. Som varje dag ser till att maskineriet fungerar som det ska, att policy följs, regler inte bryts mot, uteliggare håller sig undan, elever spottar ut tuggummit, gömda flyktingar skickas hem, gamla tanter som spottar ut maten på hemmet ingen ny mat får - för "sådana är reglerna".
Hur stiff är det inte att tvinga en gammal man att visa kassen på Ica? Eller som störningsjouren som härjar i förorterna? De kommer så fort min kompis har middag.
Det räcker att min kompis skrattar så ringer grannen efter störningsjouren som gladeligen rycker ut för de får ju betalt av fastighetsbolaget för att hålla "rent". Där står Uniform-Fia med händerna i sidorna och hånler när min kompis ber dem att inte göra en anmärkning på henne.
Tänk hur många människor som råkar illa ut för att andra människor känner sig misslyckade. Som om det är vårt fel att ni inte blev rockstjärnor eller läste till jurister. Vad gör det i slutändan om någon blåser dig på en biljett, eller bönar om att slippa en p-lapp, eller har smugglat ut kattmat i väskan på Ica. Det du inte låtsas om mår du inte dåligt av.
Ps: Det är möjligt att alla ovannämnda fall inte är själv-upplevda. Det där med lapplisan har jag till exempel inte sett med egna ögon men hej, jag är journalist! Jag får ljuga. Krönikan är med andra ord något dramatiserad.