Jag kedjar fast mig för mina arroganta hjältar
I det här slätstrukna, undanglidande, näven-i-byxfickan-trista kulturklimatet är det uppiggande att följa Ulf Lindes och Nina Öhmans tjurskalliga flyttvägran. De har båda varit intendenter på Thielska galleriet på Djurgården. De har i 30 år bott i tillhörande tjänstelägenhet. Nu försöker styrelsen vräka dem. Linde och Öhman vägrar.
Det finns sakargument på båda sidor. På ena sidan finns dessutom en hel del typiska svenska gliringar av det där slaget som utgår från att folk kan läsa mellan raderna. Det vi ska förstå, utan att det sägs rakt ut, är att Linde och Öhman är besvärliga människor. Ilskna, självgoda och arroganta.
En gammal vaktmästare grävs fram och vittnar om att han minsann blev vräkt utan att erbjudas några flådiga ersättningsbostäder.
Det läggs särskild tonvikt vid att det rör sig om 250 KVADRATMETER på DJURGÅRDEN i ETAGE. Underförstått att Linde/Öhman är frossande kulaker som måste sättas på plats.
Det underhållande är att gliringarna är onödiga. Det vräkningshotade paret gör inga försök att stryka någon medhårs. De ÄR besvärliga människor. De skäms inte ett ögonblick för att verka ilskna, självgoda och arroganta. Journalister som hör av sig med idiotiska frågor får veta att de ställer idiotiska frågor. Styrelsen för
Thielska beskrivs av Linde som ”nyliberala skrivbordsnollor” som inte ”kan skilja en staty från en etsning”.
Det räcker för mig. Jag skiter i sakfrågorna, Linde och Öhman är mina hjältar. Skickar styrelsen en vräkningspatrull, tar jag mig ut på Djurgården och kedjar fast mig tvärs över trappan.
Det är något verkligt hoppingivande med detta par. För det finns en spridd missuppfattning att ilsken trulighet bara klär folk under 20.
Rockartister har i årtionden tagit livet av sig i den övertygelsen, bara för att slippa växa upp.
Och visst, vi som befinner oss i medelåldern kan vittna om att det är ett trivialt träsk av saker som måste göras och ordningar som måste upprätthållas.
Att bli medelålders är att kliva bakåt på scenen, tills man blir en del av kulissen.
Nina Öhman är bara späda 66, men Ulf Linde är 82. Det vi kan lära av dem är att det kommer en ny blomstringstid.
För en dag är den banala medelåldern slut och vi kan åter med naturlig värdighet bli precis så besvärliga som vår omvärld förtjänar.
Jag längtar.