För väljarna handlade valet om verkligheten
Det är ingen hemlighet att jag röstar så rött det bara går. Jag kände ändå ingen större lättnad i söndags, när det såg ut som att Magdalena Andersson skulle sitta kvar. Jag kände mest leda.
Jag pallar inte höra högern klanka på Morgan Johansson i fyra år till. Jag står inte ut med tanken på Ann Lindes fortsatta förhandlingar med Erdogan. Mikael Dambergs himlande med ögonen, Peter Hultqvists presskonferenser. Jag orkar inte ytterligare en mandatperiod med en socialdemokratisk regering utan socialdemokratiska visioner. Magdalena Andersson, som säger ”kanske det” till oppositionens alla utspel.
Lika trött är jag på MP, som inte fattar hur omöjligt dyrt det är att ta sig till jobbet om man bor i Jämtland. Eller V, som skyller all gängkriminalitet på nyliberalismen. När Linda Snecker tar ordet, önskar jag att etermedia aldrig hade uppfunnits.
När klockan var 23 och mandaten plötsligt tippade över, drabbades jag av nåt slags skadeglädje. Särskilt över Centerns genomklappning.
Där fick dom, som tror att ännu mer marknadsliberal ”mittenpolitik” – den är ju i själva verket extrem – ska mota SD i grind. Lång näsa till Annie Lööf, med 70 miljoner i kampanjkassa, som skällde ut Jimmie Åkesson i slutdebatten, för att i nästa andetag – bokstavligen – säga samma sak som han just sagt om språkkrav, skärpta straff, gemensamma värderingar och vikten att göra rätt för sig.
”Rösta för medmänsklighet”, ”Anständighet!” Dessa Centerns honnörsord, vad betyder de egentligen?
Jag såg Liberalernas vettskrämda miner när SD skrålade om ministerposter, och min skadeglädje över alltihop visste inga gränser.
Sen slog den mentala pendeln tillbaka. Spelar det nån roll vem som vinner, det blir väl ungefär samma politik ändå? undrade en vänstercyniker i vänkretsen. Alltså, hur mycket kan de ställa till med?
Massor.
Jo, det spelar roll vem som sitter i Rosenbad. Men bespara mig gråterskorna som klädde sig i sorgesvart eller snyftade med sina barn i valbåset, över att 20 procent av väljarna har utnyttjat sin demokratiska rättighet att rösta på det parti de finner bäst, i ett land som ingen längre säger sig känna igen.
För väljarna handlade inte valet om ont eller gott, 1930-talet eller framtiden. Det handlade om verkligheten här och nu, och den upplever vi helt olika.
I historieböckerna kommer man kunna läsa att det fanns ett Sverige före och ett efter den 11 september 2022, säger man nu. Vakna upp! Forskarna daterar det verkliga skiftet trettio år tillbaka i tiden.
Sett ur det perspektivet kan valresultatet inte skyllas på vare sig invandringen, rasismen eller PK-elitismen.