De som oroar sig över SD borde fundera över varför partiet finns
Danska Ekstra Bladet har myntat ett nytt ord: demoniseringsakrobatik.
Översatt till svenska kan man säga att det är sånt som S och SD ägnar sig åt när de håller presskonferenser om varandra. Ett slags gemensam performance, där man försöker putta den andre allt längre ner i fördärvet.
I söndags klev Stefan Löfven och Bengt Westerberg in i manegen.
Det börjar med språket, varnar de på DN Debatt. Det ligger mycket i det, men problemet är att även de som kallar sig ”anständiga” pratar på ett helt nytt sätt.
De understryker att SD ”ifrågasätter mångfalden”, men erkänner inte att även besjälade antirasister numera komplicerar mångkultur, nation, etnicitet och annat som nyss var no no.
Löfven och Westerberg varnar också för att SD vill skära ner i kulturbudgeten. Det är illa, men är verkligen en kulturbudgets storlek ett mått på demokratins hälsa? Varför mångdubblar regeringen den inte i så fall? Samma sak med presstödet, som SD också vill karva i.
SD spelar ut Världskulturmuseet i Göteborg mot Skansen. Det är bakåtsträvande och aggressivt, men är det odemokratiskt att tycka att det ena museet är viktigare än det andra?
Den som bekymrar sig om SD:s kulturpolitik borde vara hederlig nog att nämna den vi haft i åratal nu. Den som har kritiserats hårt av både kulturarbetare och utredare som värderingsmässigt styrd; ett alltför högt hinder för konstnärlig frihet.
Inga utspel om hoten mot demokratin handlar om det som är viktigt på riktigt.
8 av 10 medborgare känner sig maktlösa. Allt färre vågar hävda sin mening på jobbet. Det vi tidigare ägde gemensamt – bostäder, vård, skola, kommunikationer och annan infrastruktur – har privatiserats och hamnat bortom de folkvaldas kontroll. Enorma frihandelsavtal sätter gränser för vad politikerna ska få ägna sig åt. Sverige har halkat ner i korruptionsindex. Osv.
Det här har inte mycket med 1930-talet att göra.
SD struntar ju i en sån här lista, men det gör även de anständiga demokrater som skriver pamfletter och håller desperata presskonferenser. Somliga är rentav medskyldiga.
De som oroar sig över SD borde fundera över varför det där partiet ens finns. Enligt en norsk undersökning (AS Opinion), anser 2 av 3 svenskar att landet går åt fel håll. Sviker väljarna demokratin om de anser att de som styr har misslyckats? Anser man det, har man en något órbansk uppfattning om sig själv och sitt värv: Demokratin, det är jag.
En svajmastartist gör ingen föreställning, det krävs två. Sådan akrobatik kan vara livsfarlig, det händer ibland att någon bryter nacken och dör. Om inte publiken gått hem innan dess, less på en konstform som bara spelar på en enda känslosträng: rädsla.