En klapp i baken kan leda till nationellt trauma
Och från himlen ramlade mål nr B 4739-09 ner.
I en tid då en klapp i baken leder till nationellt trauma kan det vara på sin plats att uppmärksamma domen som Solna tingsrätt meddelade i onsdags.
Det är nog inte många som minns storyn, men övervakningsfilmen från Brommaplans tunnelbanestation utlöste större reaktioner än den arabiska våren på de stora mediasajterna förra året.
Bilderna visade en man som kom upp bakom en kvinna och tog henne i baken vid spärren. Hon svarade med att ge sig på honom med sparkar och slag.
Det här utlöste en hätsk nätdiskussion. Läsarna grälade fram och tillbaka. Mannen är ett äckel! Kvinnan borde åtalas för misshandel! Båda borde straffas!
Det var ett liv och ett kiv, riksdagsledamöter tog ställning och jurister intervjuades.
Utredningen om misshandel lades dock snabbt ner. Åklagaren ansåg att kvinnan handlat i nödvärn. Ett såvitt jag kan begripa korrekt beslut.
Nu har mannen friats, trots att det framgår med all önskvärd tydlighet av filmen att han vid i varje fall ett tillfälle kom åt hennes stjärt med handen.
Under rättegången berättade mannen att han ville få kvinnan att flytta på sig och att han inte avsåg att tafsa på henne.
Jag fastnar för en formulering i tingsrättens dom:
”För att fällas till ansvar för sexuellt ofredande krävs att det kan styrkas att gärningsmannen haft uppsåt att utföra en handling som är ägnad att kränka någons sexuella integritet”.
Ja, så ser lagen ut. En lag som de twittrare som gjorde sitt yttersta för att korsfästa Flinck för dennes numera berömda grepp om programledaren Gina Dirawis rumpa under förra veckans melodifestival med lite god vilja i varje fall kan anses ha en vag uppfattning om.
För alla er som inte twittrar - ni är väldigt många - kan jag berätta att skådespelaren anklagades för att vara äcklig, gubbslemmig och vidrig av en mobb som hoppade upp och ner av indignation.
De som protesterade mot behandlingen av Flinck tillrättavisades med att ett lagbrott var begånget, något som skänkte upprördheten och det höga blodtrycket legitimitet.
Han var åtalad och dömd redan samma kväll, varefter twittrarna glupskt jagade vidare mot nästa samtalsämne.
Låt oss då göra det vanskliga tankeexperimentet att Flinck och Dirawi gjorde som mannen och kvinnan vid Brommaplan, det vill säga polisanmälde varandra.
Jo, jag vet att inget fall är det andra likt. En ödslig kväll i en tunnelbanestation är någonting helt annorlunda än direktsändning i stor kanal inför en samlad nation.
Men ändå.
Dirawi beskrev i en tv-intervju med Expressen hur hon uppfattade vad som hände då hon kramade Flinck:
”Jag gnuggade mig mot honom. Jag bad om att han skulle ta på mig och det gjorde han”.
Nu vet inte jag riktigt vad programledaren menade med att gnugga sig. Kanske bara sa hon så för att urskulda Flinck, men det förefaller mig som att hon möjligen skulle ligga sämre till än han om hon upprepade orden i en rättssal.
Med detta menar jag inte att Dirawi skulle fällas för sexuellt ofredande. Jag är tämligen övertygad om att ingen av dem hade sunkiga avsikter och att de båda hade frias. Att någon av dem eller båda skulle dömas för vanligt ofredande är dock inte otänkbart.
Det tål att upprepas:
”För att fällas till ansvar för sexuellt ofredande krävs att det kan styrkas att gärningsmannen haft uppsåt att utföra en handling som är ägnad att kränka någons sexuella integritet”.