Tortyr i Sverige
Sverige ägnar sig åt tortyr.
Jag kan inte se faktumet att en 22-årig man suttit häktad i tre år och tre månader i isolering på något annat sätt.
Mannen ingår enligt åklagaren i det så kallade Södertäljenätverket och har i tingsrätt dömts till tolv års fängelse för inblandning i tre mord.
Det är således väldigt grov och omfattande brottslighet han misstänks för. Att han är häktad är helt i sin ordning.
Det anmärkningsvärda i detta fall är mannen fortfarande har fulla restriktioner. Det innebär att han hålls helt isolerad dygnet runt. De enda mänskliga kontakterna han tillåts ha är med sin advokat och med häktesvakterna.
Konsekvenserna: den unge mannen lider av ryggsmärtor, nedsatt syn, sömnproblem och ångest.
Vid den senaste häktningsförhandlingen höll domstolen med åklagaren om att restriktionerna behövs för att det föreligger kollusionsfara, vilket innebär att det finns risk för att mannen förstör bevis eller på annat sätt försvårar utredningen om han inte hålls isolerad.
Nu är det dock så att åklagarens bevis i allt väsentligt är av ett slag som inte går att påverka, som till exempel inspelade samtal, tekniska protokoll och analyser.
Visserligen finns även vittnen. Men i den hovrättsprocess som för närvarande pågår spelas inspelningar från tingsrätten med deras berättelser upp. Att först få dem att säga helt andra saker och sedan få tillstånd till nya förhör blir ingen enkel uppgift.
Annorlunda uttryckt: efter 130 rättegångsdagar under två förhandlingar i tingsrätten har all bevisning gåtts igenom in i minsta detalj. Utrymmet att göra någonting åt detta material är i dag i det närmaste obefintligt.
Jag har därför svårt att se varför restriktioner fortfarande behövs.
Det blir ännu svårare att begripa sett i ljuset av att Sverige efter internationell kritik, däribland från tortyrkommittén CPT och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, genomfört reformer för att göra förhållandena på häktena mer humana.
Möjligen händer dock något nu. Mannens försvarare, Jan Karlsson och Elsa Svalsten, har överklagat hovrättens senaste beslut om häktningen till Högsta domstolen.
Kravet är i sammanhanget modest. Att isoleringen bryts, att han får ta emot besök samt träffa andra häktade.
Mannens häktningstid är en av de längsta i modern svensk historia. Men den är dessvärre inte unik. Jag har tidigare skrivit om ett liknande fall i det stora kokainmålet. Den gången fick hovrätten dock nog efter drygt tre år och släppte den misstänkte.
Det är två dystra påminnelser om att detta land har en hel del arbete kvar att utföra beträffande reglerna om frihetsberövanden.
Sverige har skrivit under den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som bland annat innehåller ett förbud mot tortyr.
Det borde förpliktiga.