Det är inte fotbollen det är fel på, det är männens kärlek till våld
Dödsmisshandeln i Helsingborg har utlöst en kakafoni av dumheter om tillståndet i fotbollskulturen.
Sanningen är möjligen för enkel och för uppenbar: Problemet är vissa män och det våld de använder.
Ikväll går jag på AIK:s första match i årets allsvenska. Mitt lag möter ärkerivalen Göteborg och nationalarenan i Solna är utsåld.
Jag går dit utan rädsla: De allsvenska läktarna är betydligt säkrare platser än mina kvarter på Södermalm en genomsnittlig fredagskväll.
Men det är inte längre med glädje som jag tänker på den premiär jag har sett fram mot i månader.
En djurgårdssupporter har misshandlats till döds och den svenska fotbollsfamiljen har sorg. Våra tankar går den avlidne fyrabarnspappans familj.
Låt oss hoppas att de ansvariga för denna brutala och fega attack identifieras och ställs till ansvar.
I skuggan av den svarta dagen i Helsingborg har en debatt brutit ut som är lika ovärdig som okunnig.
Det går att skönja två ytterligheter. Den ena extremen anser att fotbollen bär ansvaret, den andra att våldet är ett samhällsproblem som inte har ett dugg med fotboll att göra.
Justitieminister Beatrice Ask och idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte dragit sig för att utnyttja tragedin till att kräva hårdare tag och regeringens huliganutredare Björn Eriksson tutar om att alla hans lagförslag skyndsamt måste genomföras.
Som om nya lagar skulle leda till att oprovocerade överfall på stan upphörde.
Och vanligen sansade röster ger fotbollen skulden för att en människa är död. Det är ett sakligt sett felaktigt påstående. Det är gärningsmannen eller gärningsmännen som bär skulden, inte sporten.
Detta må låta som ett trivialt påpekande, men det är ett påpekande som i denna överhettade debatt som just nu pågår måste göras.
Är det då så att fotbollen saknar ansvar för det våld som bryter ut på eller runt arrangemangen? Att det är ett samhällsproblem som det är upp till myndigheterna att ta itu med?
Nej, sannerligen inte. Klubbarna bär ett stort ansvar för de matcher de anordnar. Och det är ett ansvar de tar.
AIK, mitt lag, har en säkerhetsbudget på 4,5 miljoner kronor om året. Nästan fyra procent av klubbens totala budget. Dessutom plöjs ytterligare någon miljon ner i sociala ansvarsprojekt. Och i genomsnitt 150 ideellt arbetande matchvärdar per match håller ordning på läktarna.
Övriga storklubbar kan visa upp liknande siffror. Miljoner och åter miljoner som i en bättre värld kunde användas till andra saker spenderas årligen på säkerhet.
Gör föreningarna tillräckligt? Jag tycker inte det. Hundraprocentig säkerhet kan i och för sig inte garanteras i något sammanhang, men det händer att matcher bryts. Och varje avbruten match är ett misslyckande för arrangören.
Den som hävdar att klubbarna struntar i våldet vet dock inte vad hen pratar om.
Att läktarna har blivit betydligt säkrare sedan 90-talet, då våldet var närvarande i en helt annan utsträckning än i dag, är vare sig populistiska politikers, huliganutredares eller klubbarnas förtjänst.
Det är fotbollsfamiljen som ska äras. Alla de som älskar sporten och sitt lag och som avskyr våldet. De som läktarna till 99 procent består av. Huliganerna vet att ingen är imponerad av dem och håller sig numera nästan alltid lugna på matcherna.
Ja, de stämmer träff med huliganer från andra klubbar och slåss. Det är samma fenomen som då raggare och mods gjorde upp i Stockholm på 60-talet. Som då unga män från olika byar träffades och slogs förr i världen. Som då våldsamheter ibland bryter ut mellan olika gäng i förorterna.
Kort sagt, dessa huliganer hade slagits även om fotbollen inte fanns. De skulle fortsätta att slåss om fotbollen förbjöds.
Det är en manlighetskultur som är problemet. Det är vissa män som är problemet. Det är det våld som vissa män älskar som är problemet.
Här kan klubbarna göra mer. Jobba med dessa normer och förklara att fotboll är mer än att passa bollen. Det måste göras varje dag, varje träningspass, med varje pojke som söker sig till sporten.
Det löser långt ifrån hela detta problem. Men jag tror att det bidrar mer än en debatt präglad av populism, övertoner och okunnighet.