Journalister borde ägna sig mer åt självrannsakan
Från en tidningsredaktion i en stad av något mindre storlek och västligare läge än den kungliga huvudstaden, anlände nyligen en rapport. Låt oss kalla redaktionen Göttlaborssposten.
Det rådde oro på Göttlaborssposten. Den exempellösa aktning som tidningens journalister åtnjuter hotades. Den tydliga och omedelbara faran bestod i en särskild bildbyline av en av tidningens reportrar. Vem hade hållit i kameran?
Ryktet gick att en utomstående informationschef tagit bilden.
Det var inget märkligt med bilden i sig. Det var en fråga om principer. Hade tidningens oberoende sålts ut? Fanns i tidningen ett fotografi som hade knäppts av ett icke-journalistiskt pekfinger?
Det visade sig inte vara så, men upprördheten kvarstod. För egentligen var det som upprörde själva ämnet för reportaget: Kronprinsessan Victoria, den blivande prins Daniel och deras bröllop.
Att rapportera om sådant fyllde journalistkollektivet med skam.
Det vore oförskämt att påstå att Göttlaborssposten inte är en unik tidning i en unik stad, men just i detta avseende var tidningen som de flesta andra i Sverige 2010. En jäsande olust band samman landets journalister. Små eruptioner av det göttlaborsska pekfingerslaget skedde både här och där. Sveriges reportrar famlade efter sin frygiska mössor och längtade efter en bastilj att riva.
Jag berättar detta, eftersom de flesta inte vet vad som försiggår bland journalister. De talar ständigt om sig själva, men liksom trollkarlar och poliser drar de snarare åt kamratanda än självrannsakan. De ägnar betydande tid åt att utsätta varandra för grupptryck. Vanligtvis fungerar det.
Därav den skoningslöst ilskna kritiken mot Sveriges Televisions harmlösa ”Året med kungafamiljen”. Dels är det tack för det bittra bröllopskaffet. Dels är det en varning till kollegor: våga aldrig mer enbart rapportera och redovisa vad kungahuset har för sig. Kollegor som inte kokar skandal på hovet är förrädare.
Det går inte att ändra på den saken. Kåranda är en stark drivkraft. Men jag hoppas att någon begåvad dramatiker låter sig inspireras av det göttlaborsska pekfingret och andra roliga historier från landets plågade journalistkår år 2010. Här finns material till en absurd komedi om dolda makthavare. Och varför fortsätta fjäska för journalisterna?