Vad är sanning värd när ingen kan höra den?
Våra blickar möts genom glaset.
Jag är nära att nicka till hälsning. Den blonda flickan är ju så bekant. Förstås: jag har läst hennes blogg, sett alla bilder, hört henne sjunga på niornas kabaré på YouTube. Men det är första gången jag ser hennes ansikte i verkligheten.
Tio veckor tidigare satt vi här båda två, i samma byggnad men i en annan sal. Då gömde hon sig under en ljusgul filt medan hon häktades för anstiftan till mord. Nu sitter hon på andra sidan en glasruta, grå kofta, långt, blekt hår med mörka rötter.
Hon gömmer sig inte längre. Det behövs inte. Rätten beslutar efter bara några minuter att hela rättegången ska hållas bakom stängda dörrar. Journalister och vänner ombeds lämna salen.
Vi kommer närmare sanningen på det här sättet, säger rättens ordförande.
Jag undrar vilken sanning han talar om. Bara två personer vet vad som verkligen hände i skogen bakom hoppbacken i Enskede, natten till den sjunde juni i år: Therese Johansson Rojo och pojken som dödade henne. Hennes version kommer vi aldrig att få höra. Hans har jag redan läst i förhören, sett honom spela upp i polisens rekonstruktionsfilm. Jag har läst sms:en där hans flickvän uppmanar honom att döda Therese.
Och frågan kvarstår: hur kunde det gå så långt, över alla gränser, bortom all logik och rimlighet?
Nu sitter de här, bara meter ifrån oss. Svaren inom räckhåll. Men man ber oss gå.
När rättens ordförande meddelar att rättegången kommer att ske bakom lyckta dörrar blundar flickan. Kniper ihop ögonen och sväljer hårt. Sedan andas hon ut.
Jag förstår hennes lättnad.
I stunden är den självklar. Men sedan?
Rättegången hade kunnat bli en chans att förklara sig, försvara sig. Ångra sig. Inte bara inför rätten. Utan också för alla som sörjer, alla som hatar.
Det är nog ingen inblandad som vill att den massmediala uppmärksamheten ska bli större än vad den redan varit, säger flickans advokat i en intervju.
Men det han missar är detta: vi är inte fienden.
Hos medierna finns en hänsyn, en respekt för de inblandades integritet och säkerhet, i bästa fall en vilja att försöka förstå. Nu har man i stället lämnat över tolkningsföreträdet, spridandet av den offentliga sanningen, åt skvallret, spekulationerna och skitsnacket på internet. Där finns alla de rasande, förtvivlade, de som hotar och hatar. I deras ögon är logiken enkel: den som är oskyldig, den som intet har att dölja, skulle ha valt att öppna dörrarna. Inte låsa dem.
Vi kommer närmare sanningen på det här sättet? Kanske.
Frågan är vad sanningen är värd när ingen hör den.
Jag lämnar salen sist av alla. Innan dörren slår igen söker jag flickans blick, en sista gång.
Hon blundar.