I alla andra partier hade det varit en utmaning
Det är tur för Jimmie Åkesson att det är en av hans allra närmaste som säger att han ställer upp som partiledare efter Åkesson.
Annars hade slutsatsen varit glasklar.
SD-ledaren utmanas som partiordförande.
Sverigedemokraterna är inte det första parti som tvingas att klara sig utan sin ordförande under en tid. Men Jimmie Åkessons sjukskrivning är sällsynt illa tajmad för hans parti.
Efter valet är Sverigedemokraterna inte bara tredje störst i riksdagen utan har dessutom en sällsynt maktposition. Regeringen har en svag parlamentarisk bas och måste få med sig minst två andra partier för att vara säker på att få igenom sina förslag i riksdagen.
När Alliansen står mot de rödgröna, som de exempelvis kommer att göra i den inledande och avgörande budgetomröstningen om ett par veckor, avgör Sverigedemokraterna vilken sida som vinner.
Det är ett unikt tillfälle för SD att flytta fram sina positioner. Men när partiet ska lägga fast sin strategi och finslipa taktiken är det alltså med ett tomrum i toppen.
Därför var det en smärre sensation när SD:s gruppledare i riksdagen, tillika vikarierande partiledare, Mattias Karlsson sa så här i en intervju i Dagens Nyheter i går:
– Jag har engagerat mig (politiskt) för att göra skillnad. Det innebär att jag har en lojalitet mot partiet och är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare.
I vilket annat parti som helst hade det tolkats som att gruppledaren ville åt partiledarens jobb. Det vill säga att Mattias Karlsson utmanade en försvagad Jimmie Åkesson om uppdraget som ordförande för Sverigedemokraterna.
Men det är inte säkert att beskedet ska tolkas så bokstavligt. Karlsson är en av Åkessons närmaste, de har kamperat ihop sedan studietiden i Lund. Karlsson ingår i ”de fyras gäng”, den grupp på fyra män som i praktiken lett SD sedan Åkesson blev partiledare, fram till en tid efter inträdet i riksdagen 2010.
Mattias Karlsson hävdar dessutom att han inte trivs i rampljuset, ett uttalande som stöds av Jimmie Åkessons förre stabschef Linus Bylund, nu riksdagsledamot. Enligt Bylund skulle Karlsson bli en bra partiledare:
– Mattias Karlsson är å ena sidan extremt lämpad för den rollen. Men å andra sidan inte alls bekväm med det, säger han till Sveriges Radio.
Men maktvakuum har en tendens att röra om i grytan. Karlssons uttalande kan också ses som en signal, att han är beredd att ta över på lite längre sikt. När Åkesson lämnar SD-skutans roder för att han vill och inte för att han är sjuk.
Eller som Jimmie Åkesson uttryckte det i en partiledarintervju med mig i somras. Frågan löd så här: I samma bok (Satis polito) skriver du också att ”anything you say can and will be used against you”. Känner du dig förföljd?
– Nej, men i mitt jobb får man vara noggrann med vad man säger, vad man gör och hur mycket av din privata sfär du visar upp för människor. Nästa dag är de kanske inte dina vänner längre.
Nästa år firar Åkesson tioårsjubileum som partiledare. Det är så länge som de flesta håller ut på den posten. Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M) satt elva år, Maud Olofsson (C) och Lars Leijonborg (FP) i tio. Att Åkesson är lite yngre, 35 år, och under fem år ledde ett parti utanför riksdagen gör att han kanske orkar lite längre.
Mot det talar ett annat spektakulärt uttalande av Mattias Karlsson. Han har sett ”varningssignaler i åtminstone fyra år” på att Åkesson höll på att bli utbränd. Det antyder att vägen tillbaka kan bli lång. Kanske så lång att SD inte kan vänta.
Karlsson är beredd att ta över om han måste. Hur många andra lurar i vassen?