En värdefull lektion i storlekens betydelse
Min pingpongkarriärs mest betydande framgång kom i samband med nittonhundranittiotvå års jullotteri.
Jag var nio år gammal och vinnare av första pris. Det gav mig möjligheten att välja först bland de inslagna presenterna på träbordet framme vid konferencieren. Tidigt siktade jag mig in på ett enormt paket, rentav dubbelt så stort som alla andra.
Tystnaden låg tät i Mössebergsskolans aula när jag slet upp det röda presentpapperet.
Inuti fann jag en låda. Jag öppnade lådan.
Och fann en ananas.
Tiden som återstod av IFK Falköpings julavslutning tvingades jag bevittna hur övriga pristagare hittade racketar, röda pingisgummin och livsförbrukningar av pingisbollar bakom sina röda presentpapper.
Lärdomen var enkel. Jag hade gapat efter för mycket. Nu skulle jag lära mig. Störst är inte bäst.
Detta var straffet för min girighet.
Och fjorton år senare blir jag stående framför ett nedsläckt skyltfönster till en leksaksaffär.
De skyltar med påskägg av den sorten kärnfamiljerna fyller med smågodis och ger sina avkommor under påskaftonens morgon. Inget konstigt med det. Om det inte vore för storleken.
Du kan döda din nästa med dessa påskägg.
Slå in en shetlandsponny.
Det är påskägg av rent episka proportioner.
Under de senaste åren har vi åttiotalister varit föremål för viss analys. Vi är lata och egoistiska, bortskämda individualister med skeva uppfattningar om vår sexualitet.
Vänta bara, säger jag. Lyft blicken. Tjugohundratalisterna, där har vi något att prata om.
Vad ska de, uppväxta med sina gigantiska jävla påskägg, ge sina barn?
Zeppelinare med lösgodis?
I horisonten ser jag en vidöppen dörr.
Med tillhörande slägga.
En morgonsoffa, tio år från nu. Jag är trettiotre år gammal, trött och kissnödig. Förhoppningsvis skäggig. Kanske lite stressad av tanken på amorteringarna, i full färd att skola in min andra dotter på dagis, och i rasande behov av tv-smink.
En programledare med märklig frisyr har just lagt pannan i veck och frågat vad vi har att erbjuda denna nya förtappade generation som snart ska ge sig ut på arbetsmarknaden.
Jag avvaktar en sekund, smuttar lite på isvattnet, blickar in i kamera två.
Ananas, säger jag. Ananas.