Fidels död, Kubas bröd

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var krigskorrespondenten och humoristen P J O’Rourke som för nio år sen i Rolling Stone sammanfattade det ekonomiska läget i Kuba:

”I Fidel Castros sammanfallande socialistparadis är rhumen äldre än hororna”, skrev O’Rourke.

Sedan dess har läget förvärrats. Det är i dag inte bara Fidel själv, det är hela Kuba, som är på väg att dra sin sista suck.

Bakom en Karibiska havets egen Berlinmur i ett av världens sista kommunistländer lever kubaner eländigare än andra latinamerikaner. Kubanens lön är låg, 70 kronor i månaden för en lärare. Pensionerad får han 58 kronor.

Kuba är en tropisk, bördig, välvattnad ö och utan överbefolkning. Ändå räcker inte maten, säger rapporter från landet. 84 procent av alla livsmedel är importerade (tack vare Hugo Chávez ekonomiska stöd från Venezuela).

Kuba – där socker haft ikonens status – måste nu till och med importera socker.

Kulturskatten Havanna förfaller. Alkoholismen ökar. Transportsystemet har brakat ihop. Människor får ägna fyra–fem timmar åt att lifta till jobbet.

Det paranoida säkerhets- och angivarsystemet, modell DDR, arbetar oförtrutet. Reportrar utan gränser kallar Kuba ”ett av världens största fängelser för journalister”. En skribent, Oscar Sánchez Madan, är dömd till fyra års fängelse för – George Orwell kunde inte ha formulerat det bättre – ”pre-kriminell farlighet”. Dömd inte för något han yttrat men för något han kanske eventuellt i en framtid skulle komma att yttra.

Regimen slår till mot parabolantenner. Landet är på internetområdet det mest efterblivna; till och med i det ruttna Haiti har fler människor tillgång till nätet.

Och nu – upplagt för en blodig omvälvning, när slutligen Fidel dör?

Fidel (han kallas så av alla kubaner, även i exilkubanernas oppositionsled i Florida, inte på europeiskt högtidligt vis med efternamnet) var bara 32 år gammal när han grep makten. Inom ett år hade han gjort landet till en Sovjetsatellit och sig själv till en narcisso-leninist.

Åtta år senare talade Fidel om politikers benägenhet att övervärdera sin egen betydelse och vikten av personskiften. ”Jag tror alla av oss bör dra sig tillbaka relativt unga.”

Det var för 40 år sedan. Fidel har hunnit fylla 80 och förmodas vara döende i cancer. Den 31 juli i fjol lämnade han från sjuksängen över makten till sin broder Raúl. Men bara temporärt.

Jag gjorde i förra veckan ett nedslag i Florida, dit ju under 48 Fidel-år miljontals kubaner flytt. Jag frågade en kubanska, en akademiker och flykting, den 30-åriga Diane Aulet: ”Är Fidel fortfarande relativt ung? Eller är det dags att något händer?”

Hennes svar förvånade mig. Det fanns ingen otålighet, inget hot om en förestående de långa knivarnas natt. ”Jag har bott här i Amerika nästan hela mitt liv. Det är här jag hör hemma. Jag ska åka till Kuba en dag. Men bara för att titta. Sedan åker jag hit igen. Jag tror att det är som med västtyskar och östtyskar, som med sydkoreaner och nordkoreaner. De talar samma språk, de ser likadana ut. Men i verkligheten är skillnaden för stor för att överbrygga. Jag tror att det är likadant mellan kubaner i Kuba och kubaner i Florida.”

I ”Little Havana” i Miami finns heller inte mycket revanschism. Förr om åren, när jag pratat mig fram på huvudgatan Calle Ocho, har män med stora mustascher och ännu större magar braverat: Vi ska återvända, åter­erövra våra konfiskerade villor och göra Kuba demokratiskt.

Inte längre. De gamla militanta exil­kubanerna är nu bara gamla. De unga är tvåspråkiga, välanpassade amerikaner och ser ingen framtid i att återvända till u-världen och odla kubansk nostalgi.

Det finns en allmän åsikt om framtiden: det blir i Kuba som det en gång blev i Spanien och Dominikanska republiken – med diktatorns död (Castro, Franco, Trujillo) tynar diktaturen bort.

Det går inte fort. Men det blir evolution i stället för revolution.

Det är som det heter i Calle Ochos favoritlåt: ”Ríe y llora”. Skratta och gråt.

Staffan Heimersson