Anna Kinberg Batra borde ha tittat på Game of Thrones
Cersei Lannister varnade M-ledaren Anna Kinberg Batra redan i första säsongen: ”When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground.”
Men kuppmakarna kanske inte heller kan sova lugnt. Även om TV-serien Game of Thrones, vars näst sista säsong just avslutats, ofta betraktas som en cynisk, amoralisk saga om is och eld finns en sensmoral mitt i all brutalitet. De realpolitiska män och kvinnor som sviker och byter sida för makten tjänar sällan på det i längden. De som hugger ned sin egen befälhavare eller sina bröllopsgäster går så småningom ofta ett liknande öde till mötes.
Alla är eniga om att Moderaterna behöver återupprätta idéerna. Partiet minskade konfliktytorna i politiken för att prioritera några få sakfrågor, som arbetslinjen. ”Idéer har en plats”, medgav Fredrik Reinfeldt, men bara ”vid sidan av annat”.
Det var framgångsrikt och levererade åtta år på järntronen och avsevärda skattesänkningar. Men till priset av att partiet förlorade sin roll som omformare av idéklimatet. Man tappade både den liberala systemkritiken mot välfärdsstaten och det konservativa försvaret av centrala samhällsinstitutioner. Man skulle ha ett ”attraktivt erbjudande för alla”, som Reinfeldt sade, men den som slätar ut sig för att bli attraktiv för alla blir sällan attraktiv för någon.
Det betyder emellertid inte att de har rätt som hoppas på renässans för den liberalkonservativa blandideologin från 1980-talet. Om det hade räckt att ha en kompetent partiledare som betonar både liberalism och konservatism och kan tänka sig att samarbeta med SD har jag en kandidat till er: Anna Kinberg Batra.
Jovisst, högerpolitiker som Bohman, Thatcher och Reagan kunde samla både liberaler och konservativa, men det var för att båda sidor såg socialism hemma och Sovjet där borta som det stora hotet. Min fiendes fiende är min partivän.
I vår tid är den dominerande kraften i stället öppenhet, globalisering och teknisk innovation, och hur ska vi som ser ljust på det kunna liera oss med de som betraktar det som det stora hotet och därför efterfrågar mer kontroll och snårigare gränser?
Liberaler och konservativa står därför mitt i en emotionellt upprivande skilsmässa, som har sargat gamla allianser och vänskapsband. Den kanske inte är så uppenbar utifrån, men för oss som tillbringar en allt för stor del av våra vakna timmar på sociala medier är den över allt. Jag och många andra liberaler och libertarianer får numera mest ovett och förebråelser från konservativa och nationalister, inte från vänster.
Problemet för Anna Kinberg Batra och hennes efterträdare är att det nu finns två partier som medvetet profilerar sig utifrån denna motsättning. För kaos är inte en avgrund, kaos är en stege. Centern har kommit ut som liberala globaliseringsvänner, medan Sverigedemokraterna definierade om sig till socialkonservativa. Bara sedan valet till den senaste SCB-mätningen har M förlorat 3,6 procentenheter till C och 2,1 till SD. Hur partiet än vänder sig framöver har det ett väljartapp där bak.
”Om du tror att det här har ett lyckligt slut har du inte lyssnat ordentligt”, som Ramsay Bolton skulle ha uttryckt det.
Progressofobi 1
Fattigdomen minskade med 69% och undernäringen med 42% sedan 1990. Men nästan ingen vet det, enligt en ny undersökning från Oxfam. Bara ungefär var tredje svensk tror att det alls minskade.
Progressofobi 2
Oxfam medger att hjälporganisationer som de själva har ett ansvar för denna okunskap, då de skapat rubriker och stöd genom att tala om allt som går fel, inte om det som går rätt.