Största självmålet någonsin
USA:s snålande med Ukraina-stödet kan bli ett av historiens största självmål.
Det som formas nu, under några mörka vinterveckor, är konturerna av den framtida världsordningen.
Och för svensk del drar det väldigt kallt.
USA har stöttat Ukraina med över 111 miljarder dollar de senaste två åren, där merparten är militärt bistånd.
Alltså motsvarande hisnande 1 250 miljarder kronor (1 250 000 000 000 kronor).
Det låter ju mycket.
Tills man jämför med den amerikanska försvarsbudgeten på 9 664 miljarder kronor, och inser att Ukraina-stödet motsvarar runt 6,5 procent av USA:s försvarsutgifter.
För det får man en hel del.
En stor geopolitisk rivals stridskrafter binds upp och nöts ner, med potentiellt omvälvande effekter för hela Ryssland, utan att det kostar ett enda amerikanskt liv. All nytillverkning av vapen ger dessutom investeringar och arbetstillfällen på hemmaplan i USA.
Realpolitiskt är det svårt att få mer pang för pengarna.
”USA:s kostnad för att besegra Ryssland är småpotatis,” som ekonomen Timothy Ash sammanfattat saken.
Ändå sitter det fortsatta stödet fast i kongressen. Republikanerna blockerar presidentens förslag om ytterligare närmare 630 miljarder kronor i riktat stöd till Ukraina.
Joe Biden fattar.
Han vet att USA dragits in direkt i storkrig i Europa två gånger förut. Genom att stötta Ukraina idag undviker man något värre i morgon.
Att lämna Ukraina i sticket nu är tvärtom att öppna Pandoras ask.
Först att flöda ut är de tydliga signalerna:
Att aggression lönar sig. Att de västliga demokratierna inte orkar försvara sina intressen. Att USA:s vänskap alltid är villkorad.
Gör det Kinas ledare Xi Jinping mindre sugen på att försöka invadera Taiwan – eller mer?
Det mest obegripliga är att USA är nära att självmant ge bort en sällsynt moralisk vinstlott:
En otvetydig plats på rätt sida av historien.
Det Ukraina utkämpar är en rödlistad art i de mellanstatliga relationernas historia: Ett helt rättfärdigt krig.
Det finns inga som helst tvivel om vem som har rätt och fel. Vem som är angripare och vem som är försvarare. Vems seger som skulle kunna bidra till fred, frihet och en ny demokratisk vår, och vems seger som skulle hota med än vidare krig och och kaos.
USA har krigat en del sedan 1945 – i Libyen, Irak, Somalia, Jemen, Afghanistan, Kosovo, Kuwait, Panama, Libanon, Kambodja, Dominikanska republiken, Indonesien, Laos, Vietnam och du somnar om jag fortsätter – men när hjälpte man senast ett demokratiskt land att freda sig från en invasion av en annan stat?
Man får gå tillbaka till andra världskriget eller möjligen Korea-kriget – vi snackar minst 70 år – för att hitta ett krig som är lika moraliskt klarskuret.
Hur kan USA ens vara i närheten av ett så förödande självmål?
Rysslandskännaren Fiona Hill är nog nära sanningen i en intervju med Politico.
För Republikanerna har Ukraina-frågan fastnat i inrikespolitiska hänsyn, menar hon. Viljan att inför presidentvalet nästa år till varje pris förvägra Biden något som ens liknar en seger sätts före USA:s nationella intressen.
”Vi ska fortsätta stötta Ukraina så länge det krävs,” har varit Joe Bidens återkommande refräng de senaste åren.
I natt lät det annorlunda:
”Vi ska fortsätta förse Ukraina med kritiska vapen och utrustning så länge vi kan.”
Som svensk finns det anledning att vara uppmärksam.
USA har i närtid lämnat Irak, Afghanistan och Syrien åt sina öden.
Nu är man nära att göra detsamma med Ukraina, trots att landet beskrivits som en nära partner och att USA i avtal 1994 lovade att garantera landets territoriella integritet.
En sådan utveckling borde skicka kalla kårar nedför ryggraden på alla som förlitar sig på USA för sin egen säkerhet.
Kanske särskilt dem som inte ens är med i Nato.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.