Inga upprop kan få pli på tjockskallarna
Här är en historia jag fick höra häromdagen: Vi befinner oss i en liten småländsk stad strax efter valet. Tre, fyra tjockskallar travar ned till den lokala korvkiosken och talar om för ägaren att han gör bäst i att åka ”hem”, för nu ”finns vi i riksdagen”.
Korvgubben, som kommer från sydöstliga nejder, funderar på vad han ska göra.
Han löser ett medlemskort i Socialdemokraterna. Inte av politisk övertygelse, utan därför att han hotats av en klan och följaktligen måste söka skydd hos en rivaliserande klan.
Fundera på vad som är fel med denna historia. Jag återkommer strax med svaret.
Ingen kan inbilla mig att Lars Ohly inte är upprörd på riktigt över Sverigedemokraternas framgång. Ingen kan heller inbilla mig att han inte i hemlighet är en aning upplyft. Det här är en möjlighet för honom.
Redan på valnatten hittade Ohly retoriken. Vänsterpartiets kärnuppgift, dess verkliga kall, är att ”bekämpa rasismen”. Partiet ska kämpa i sminkloger, det ska kämpa i bloggar, det ska kämpa i twittersnuttar och upprop, det ska kämpa på debattsidor; det ska aldrig ge upp. Ohly är inte ensam.
Vänsternissar, inom och utom partier, ramlar över varandra för att organisera, mobilisera och rekrytera. Sverigedemokraterna är precis det hot de behöver. Extremer föder motextremer.
Sverigedemokraterna har gjort politik av problem som till större delen inte kan lösas av politik. Integration sker mellan riktiga människor, inte mellan förordningar och myndigheter. Vänsteraktivisterna vill också göra politik av integrationen. Vi kan låta båda parter mobilisera tills Sverige blir ett politiskt klansamhälle, där man måste vara med i ett parti för att gå hyfsat säker på gatan. Vilket tar oss tillbaka till Småland. Vad är fel med historien? Jo, det som saknas. Varje småstad har minst tre, fyra tjockskallar. Det är inget konstigt. Men varje småstad har också mångdubbelt fler som inte är tjockskallar. Hur kommer det sig då att tjockskallarna vågar uppträda som om de ägde staden?
Det beror inte på några riksdagsledamöter i Stockholm. Det beror på att tjockskallarnas grannar tittar bort. För inga upprop kommer någonsin att få ordning på tjockskallarna. Det enda som hjälper är att majoriteten försvarar vanligt, opolitiskt hyfs och vett i vardagen.