Rasismen växer inte – men är synligare i dag
Varför drog Stockholm mot rasism betydligt fler deltagare än någonsin tidigare till sin manifestation i går?
Frågan är inte fullt så enkel att besvara som det i förstone kan se ut.
Vädret kunde sannerligen ha varit bättre då detta nätverk för åttonde året i rad arrangerade sin demonstration mot främlingsfientlighet: regn, blåst, någon enstaka plusgrad.
Det hindrade inte runt 2 000 personer att samlas vid Slussen för att lyssna på talare som i kylan valde att hålla sig föredömligt kort.
Mångsysslaren Kawa Zolfagary var konferencier, Amne Ali, ordförande för SSU i Stockholm, berättade om sina egna erfarenheter av att utsättas för rasism och Johanna Granbom, Ung vänster, påminde om att Reva inte är nedlagt.
Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, artisten som talman Per Westerberg i ett anfall av nipprighet nyligen bojkottade, ropade "Vi är här för att stanna" och drog ner applåder.
Sedan följde fackeltåg och slagord. "Krossa rasismen!" "Nu, nu, nu!". "Sverige åt alla!".
De flesta demonstranterna var unga. Även ett aktningsvärt antal äldre deltog. Men var befann sig den medelålders medelklass som så ofta talar fint om allas människors lika värde?
Kanske hemma i värmen, surande över att alliansen i veckan förlorade striden om höjd brytpunkt.
Framme vid Medborgarplatsen hölls fler tal. Ingela Edlund, andre vice ordförande i LO, berättade att hon just kommit hem från Ungern, ett av alla dessa europeiska länder där högerextremismen ännu en gång växer sig stark.
Edlund var pålitligt antirasistisk, övergick sedan till facklig arbetarrörelseretorik av klassiskt snitt och undvek av lätt insedda skäl att nämna att en hel del av hennes medlemmar uppskattar Sverigedemokraterna.
Manifestationen var en framgång för arrangörerna. Förra året kom 500 demonstranter. En siffra som fyrdubblades.
Anledningar till uppslutningen är inte svåra att finna. Rasismen har fått ett fäste i riksdagen och letar sig in i det offentliga samtalet. Dagens Nyheter publicerar en annons som hade varit omöjlig för något år sedan, överallt dessa kommentarfältherrar som är mer intresserade av att bekriga feminister och muslimer än att sköta sin medicinering.
Det finns således underlag för slutsatsen att Sverige befinner sig i en brytningstid. Att det är nu som kampen mellan rasismen och antirasismen står.
Jag skrev själv en text på sajten Politism på det temat härom dagen. Men är det verkligen så enkelt?
Motståndet mot flyktinginvandringen minskar, visar den undersökning som SOM-institutet varje år publicerar.
Opinionen har rört sig från de 65 procent som 1992 tyckte att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar till 45 procent år 2012. Och betydligt fler är beredda att engagera sig mot främlingsfientligheten än tvärtom. Bilden är med andra ord inte entydig.
Kanske är det så att rasismen inte växer utan har blivit synligare. Att Sverigedemokraternas framgångar dels beror att partiet ger en röst åt de människor som alltid har idisslat invandring, dels beror på allmänt missnöje. Kanske är det eftervärldens sak att bedöma vår tid, då vi saknar förmågan att se tydligt.
Siste talare var Hans Caldaras, musiker, författare och debattör. "Jag tror att kärleken vinner över ondskan", sa han och drog ner applåder bland de tappra frusna.
Betydde arrangemanget något? Ja, tveklöst. Motstånd måste föras. Rasismen, vare sig den växer eller inte, förgiftar samhället. De som drabbas av den måste få känna att de inte är ensamma.
Lördagens demonstration var, om inte annat, en påminnelse om att det finns anständiga krafter i Sverige. I varje fall jag tenderar att i dystra ögonblick glömma den saken.