De riskerar sina liv för att få det som vi
MANAMA.
Upproren i Mellanöstern och Nordafrika får stor betydelse även i Sverige.
Den obehagliga, folkliga buskpropagandan och grunden för Sverigedemokraternas främlingsfientliga argumentation har på några veckor förlorat all betydelse.
Sverigedemokraternas främsta argument mot invandrare från Mellanöstern har ju varit att de är främmande för demokrati, att deras ”kultur” inte går att förena med den svenska.
Propagandan har haft god om än omedveten hjälp av etablerade medier. Araber framställs ständigt som en skränande hop. De fäktar med armarna och vrålar obegripliga ord in i kameran.
Alla tv-stationer och tidningar publicerar med glädje bilderna. De är ju så dramatiska och exotiska.
Araber är inte som vi. De är hysteriska och spränger sig själva i luften.
Sent i höstas träffade jag i Göteborg Axel Karlsson, prästvigd, tidigare anställd i Svenska kyrkan, nu ett slags intellektuell röst åt Sverigedemokraterna i rikets andra stad. Jag ville veta varför partiet är motståndare till den nya moskén på Hisingen.
Karlsson sa bland annat att ”människor” ser minareter som maktsymboler. Han var bekymrad över att det finns värderingar i islam som inte går att förena med demokrati.
I en broschyr som Sverigedemokraterna spritt står det: ”Den planerade moskén är framförallt en säkerhetsrisk”.
Så reser sig hundratusentals, kanske miljoner, människor från Rabat i väster till Manama i öster och kräver demokrati och frihet! De marscherar mot polisernas batonger och tårgasgranater, de trotsar gummikulor och skarp ammunition.
Vi svenskar har ingen gång i vår moderna historia riskerat tiondelen av det som män, kvinnor och till och med barn nu gör i Mellanöstern. De satsar sina liv för våra ideal: Frihet, jämlikhet, broderskap.
Jag skriver detta i Bahrains huvudstad Manama. Demonstranterna håller fortfarande Pärltorget i centrum. Lokaltidningen rapporterar att kung Hamad gett order om att politiska fångar ska friges.
Förändringens vind, lyder en gammal fras om stora omvälvningar. Orden myntades av brittiske premiärministern Harold Macmillan när Afrika frigjorde sig efter andra världskriget.
Vinden gör luften friskare och lättare att andas även hos oss.