Vegetarianer tar fram dåliga sidor hos mig

Jag fick social feeling härförleden och bestämde mig för att bjuda sex vänner på middag. Fem av dessa sex vänner tackade obekymrat ja till denna inbjudan. Den sjätte tackade ja och varskodde mig samtidigt om att hon är vegetarian. Inget kött, ingen kyckling, men väl fisk och grönt.

All respekt till vegetarianerna, sådana måste det väl finnas också på den här jorden, men ni måste förstå att man känner att hela middagsprojektet blir lite, ja BESVÄRLIGT.

Uppgiften blir alltså att laga det kött vi alla älskar till mig och mina fem vänner och sen ska jag dessutom ställa mig och steka på en fisk i egen panna bara för att en person kommit på idén att hon inte äter kött.

Det finns stunder när jag står där och steker den där ensamma fisken och önskar att de inte gjorde så stort väsen av sig, de där vegetarianerna. Det går väl att gå på middag ändå? Det finns väl alltid en sallad och en god sås och potatis? Varför tvinga värden att ställa sig och steka fisk?

Så kan jag ibland tänka, men det skulle aldrig falla mig in att vädra de åsikterna öppet.

Vegetarianerna ska man ha aktnig för, de har fört in ideologi i sitt ätande. Frågan är bara vilka värdegrunderna är.

Jag frågade min sjätte vän under middagen om hon möjligen kunde förklara för mig och mellan tuggorna på sin fisk berättade hon att hon sett nån film någon gång om djurtransporter och det var så fruktansvärt, alltsammans, och från den dagen tog hon ett beslut: ”Det där tänker jag inte bidra till.” Så hon slutade att äta kött.

Hon ville helt enkelt inte äta djur som plågats före sin död. Gott så. Men så frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon ändå åt fiskar – det är klart att det kan finnas fiskar som transporterats länge innan de dödats eller som på annat sätt plågats innan de avlivats.

Mja, men det var inte riktigt samma sak, sa hon. Fiskar har nämligen så liten hjärna. De kan inte känna smärta på samma sätt som ett stort djur.

Jag fann det intressant. Jag frågade henne om det finns några skalor här. Hur då skalor? undrade hon.

Jag sa: ”Säg att jag själv fångat den där laxen du äter just nu. Säg att jag låtit den ligga och flämta ett halvt dygn på en brygga. Sen har jag klippt av den ­fena efter fena, mest på pin kiv. Sen har jag stoppat ner den där fisken, som alltså fortfarande lever, i en kastrull med kallt vatten och mycket långsamt har jag sedan värmt upp detta vatten på sådant sätt att fisken på olidligt sätt fått dö i sina egna ångor. Säg att jag gjort det. Vad skulle du säga då?”

Hon svarade: ”Då skulle du vara sjuk i huvudet.”

Jag insisterade, vidhöll att fisken har så liten hjärna, ingen idé att tänka på om den tillfogas smärta eller inte. Nej, då skulle hon inte äta fisken, menade hon.

”AHA!” Skrek jag. ”Så det finns alltså ett skalförhållande mellan hjärnstorlek och grader av lidande. Om du ska äta en elefant, ett djur med mycket stor hjärna, så räcker det med att den fått en ­fluga i ögat alldeles innan den dog, men ska vi ner och rota bland de små djuren så ska det till en psykopat-djurplågare för att få dig att säga i?från?”

Hon svarade inte, trots att jag ropade: ”VA? VA?” ett par gånger. Det blev väl lite dålig stämning sen och det kanske var dumt av mig att vara så kategorisk, men jag tyckte också att det var intressant, eftersom det var ett tydligt tecken på vilka dåliga sidor hos mig som vegetarianerna tar fram.

Det blev dags för dessert sen. Jag frågade om det var någon som var sugen på kaffe. Fem av mina sex vänner tackade obekymrat ja till en kopp. Min sjätte vän, vegetarianen, frågade lätt leende om det möjligen fanns te i huset.

Och där stod jag i köket och gjorde kaffe till mig och mina vänner. Och så satte jag på vatten i egen kastrull och vände upp och ner på köket för att hitta det där förbannade teet.

Och när jag stod där och rotade och kände irritation stod det så fullständigt klart för mig: De där människorna som vägrar kött och väljer te i stället för kaffe – de gör det för att de vill vara speciella. De drivs av att sticka ut, särskilja sig.

Inget ont i det, posörer måste det också få finnas på den här jorden. Jag bara önskade att de kunde välja andra sätt när de ska komma hem till mig på middag. De kan väl ta på sig en lustig hatt eller nåt.

Följ ämnen i artikeln