Jag ifrågasätter att vi ifrågasätter allting
I år hörde de till och med av sig från en redaktion och ville ha en debatt om det här med midsommar: Finns det inte något i stång och sill och sprit som borde omprövas? Vändas och vridas på, granskas, analyseras, ifrågasättas?
Betoningen på det sista ordet. Att ifrågasätta ger alltid en fjäder i hatten.
På nationaldagen är det förstås samma visa. Skolavslutningar kan alltid ifrågasättas. Och på jul är det oavgjort mellan inslagen som är traditionellt juliga och inslagen som ifrågasätter den traditionella julen och dess hålögt nedbrytande krav.
Det är, året runt, så många ifrågasättande fjädrar i hatten att det inte längre rör sig om en tyrolermodell med ett par fasanfjun. Vid det här laget går halva Sverige omkring i fjäderskrudar, yviga som rumpan på en orpingtontupp.
Och nu tror ni kanske att det här ska utmynna i ett försvar för gamla traditioner och mandom, mod och morske män. Men det är inte det saken handlar om. De ifrågasatta högtiderna är bara toppen på julgranen. Därefter kommer allt annat: Mat, kläder, heminredning, resor, mammor, pappor, barn, hundar, telefoner, klinkerfog, trädgårdodling, pappkassar, regn, solsken, handboll, sommarpratare, simhopp, saxofoner, Gud, jordvärme och cykelbyxor.
Det finns, strängt taget, ingenting som inte ska ifrågasättas.
Mediehärket? Jo visst, den evinnerliga journalistiken gör sitt för saken. Varje sommarvikarie som får i uppdrag att bevaka en knatteturnering i varpa letar reda på en ”vinkel”, som förstås är ifrågasättande. Men det är inte bara journalisterna. Varenda privatkotte som vill öppna käften och verka lite slipad vet precis vad som krävs: ett ifrågasättande.
Att ifrågasätta anses vara ett tecken på mod och självständighet, även om alla gör det hela tiden, utan någon som helst risk.
Här i Almedalen är det förstås högsta mode att ifrågasätta Almedalen. Men det enda jag har emot detta jippo är just att det är en häxkittel av ifrågasättanden. Det är vad folk försörjer sig på här.
Jag vill bara plantera ett litet ifrågasättande. Kan det möjligen vara så att en tid och kultur som ifrågasätter allt den gör och aldrig kan göra något utan att ställa sig vid sidan om och recensera, inte alls är modig och självständig? Kan det vara så att en sådan tid och kultur bara är gräsligt självupptagen?