Kjell Bergqvistare är vi allesammans
Kjell Bergqvist, skådisen, repeterade ”Fadren” på Dramaten samtidigt som han spelade in den nya Åsa-Nissefilmen. För er som inte sett ”Fadren” räcker det med att veta att pjäsen slutar med att fadern i fråga blir galen och får slaganfall, iklädd tvångströja.
”Sorgespel”, skrev Strindberg och menade det. För er som inte sett Åsa-Nisse ...
Äsch, den kan ni.
Det är förstås kontrasten som gör det hela fnissigt. Man kan se framför sig hur Åsa-Nisse hastar in på Dramaten, torkar snuset ur mustaschen, sliter kolmilarhatten av huvudet och klämmer ur sig ett sista ”hi-hi-hi”, innan han drar på sig tvångströjan och börjar ryta.
Jag blir nästan avundsjuk. Jag menar: att få köra hela registret.
Numera är skådisar rätt okomplicerade kändisar, men för det mesta har de setts som suspekta. Ni har säkert hört historien om att skådisar och prostituerade var likställda i romarriket. Båda yrkena byggde på att vara falsk.
Under medeltiden fick många skådisar inte ens en kristen begravning. De var ohjälpligt förtappade.
Förutom att man aldrig kunde veta när de var sig själva, drog de runt i skabbiga sällskap som inte hade något egentligt hem.
Fy katten.
Jag undrar om det inte låg lite avundsjuka bakom det där också.
Där stod de livegna bönderna, prästerna med skålmössor på huvudet, de multikompetenta hästslaktarna snedstreck bödlarna, byträcket räckte dem upp till vadorna och de blängde längtansfullt efter skådisarna som kunde dra vidare. Nästa by, nästa roll, nästa liv.
Det är klart att folk som har så kul när de lever, inte får några favörer när de trillar av pinn.
Men så kom renässansen och upplysningen och sedan kom vi, och avundsjukan tog andra vägar. Den kunde växlas in i idoldyrkan, eller i egen ambition, som i sin tur kunde växlas in i, till exempel, en gymnasieplats med dramainriktning. Och här är vi nu.
Ändå är jag lite avundsjuk på Kjell Bergqvist. Inte så att jag vill neka honom en kristen begravning. Men han får köra hela registret.
Detta surrar i huvudet ett tag, tills jag inser att det egentligen inte är något unikt alls med att växla mellan Åsa-Nisse och ”Fadren”. Det är precis vad vi alla gör, hela tiden. Livet är en ständig växling mellan pilsnerfilm och sorgespel. Kjell Bergqvistare är vi allihopa. Uppmuntrande. Eller kanske inte.