Är Helénas liv mindre värdigt?
Sekunderna innan Heléna stänger ögonen. Hon tittar upp på narkosläkaren och säger:
– Jag har två barn. Du måste lova att göra allt för att jag ska vakna igen.
I det ögonblicket är Heléna Karnström, 47, medveten om att hennes människovärde förstärks av att hon är mamma.
Man kan tycka att det är egendomligt, det handlar trots allt om en rutinoperation. Men Heléna är rädd.
Heléna är funktionshindrad sedan födseln. Hon kan visserligen köra bil med hjälp av en munanordning – sug för att gasa, blås för att bromsa.
Men blir hon förkyld kan hon inte hosta själv. Och hon kan inte klia sig på näsan.
Innan Heléna stänger ögonen på operationsbordet minns hon ett annat sjukhusbesök, en annan narkosläkare. Denne motsatte sig den ryggoperation Heléna behövde: så stora resurser skulle helst inte läggas på den typen av patienter.
Med andra ord: hennes livskvalitet var inte värd mödan. Hon skulle ju ändå inte kunna klia sig på näsan.
Heléna tänker även på sin brittiska väninna Jane, som har samma funktionshinder. När hon hamnade på akuten med lunginflammation.
Ska vi inte låta henne somna in? frågade läkaren.
Janes make protesterade högljutt. Och hon överlevde. I dag sitter Jane i parlamentet.
Heléna Karnström kontaktade mig i förra veckan. Jag hade skrivit en kolumn om riskerna med att legalisera dödshjälp. Åttiosju procent av svenskarna hade då svarat ja i frågan.
– Jag känner mig utrotningshotad, sa Heléna.
Även i denna kontext måste man sätta legalisering av dödshjälp: vågar en totalförlamad lita på att en ekonomiskt pressad vårdavdelning gör sitt yttersta – även om hennes liv anses mindre värdigt?
Det finns föreningar som satt i system att följa med funktionshindrade till sjukhuset, för säkerhets skull.
Heléna har maken Mats vid sin sida, ändå är hon rädd.
För att kunna tala om rätten till en värdig död krävs att det finns ovärdiga liv.
Heléna är visserligen snart utbildad samtalsterapeut, men hon kommer aldrig kunna gå på toaletten utan hjälp.
– Gör det mitt liv mindre värdigt? Ibland känns det som att folk tycker det. Men jag älskar att leva!
Heléna berättar att hon senare i vår tänker plantera ett citronträd vid familjens parhus i Tyresö.
Nu längtar hon ut i trädgården. Det var en lång vinter och snön tvingade Heléna att stanna inomhus mer än vanligt. Hon skrattar till.
– Men vet du, inte ens då ville jag dö.