Grabbarna var hårdare mot Göring och Himmler

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Föreställ er att följande skulle ha hänt: Året är 1958. Tretton år har gått sedan Tyskland skämt ut sig i en barbarisk krigföring mot alla sina grannar. Ett förenat Europa är under bildande och det nya Tysklands politiske ledare, främst den då 82-årige förbundskanslern Konrad Adenauer, behandlas vänligt. Rent av fjäskigt. EG vill förmå honom att verka för att hans land slipar av sina taggar. Blir normalt. Tyskland bjuds därför in att ingå i den europeiska gemenskapen.

”Men, Herr förbundskansler”, säger en europeisk ledare, ”det är ett snygghetskrav att först två av nazitidens ledare, Herr Göring och Herr Himmler, överlämnas till en krigsförbrytardomstol. Vi vill, Herr Adenauer, att ni slutar att ge dem beskydd. I det nya anständiga Europa ser det illa ut att dessa massmördare är på fri fot.”

”Både ni och vi vet var de är”, fortsätter den europeiske ledaren. ”Den ene gömmer sig i er egen huvudstad, den andre finns i Berchtesgaden i Alperna. Grip dem!”

Adenauer gäspar, rullar tummarna, tittar åt annat håll och låter de massmördande nazisterna gå oantastade. EG fortsätter att fjäska.

Vad vill jag ha sagt med detta påhittade scenario femtio år tillbaka i tiden? Det är ju kanonkorkat; så, säger ni, kan ju ingen människa, inget land bära sig åt. Jo! Sådan är situationen just nu i Belgrad.

I sina förhandlingar med Serbien om ett EU-inträde har EUs koryféer och medlemsländernas utrikesministrar, bland dem Carl Bildt, anmodat serbernas ledarskap:

Grip de två massmördarna från Srebernica!

De två, dåvarande premiärministern i lydlandet Republika Srpska, den nu 62-årige Radovan Karadzic och dennes överbefälhavare, den 66-årige general Ratko Mladic, var ansvariga för morden 1995 på 7 000 bosniska muslimer.

Deras likhet med Göring och Himmler är påfallande och de två är sedan tretton år tillbaka eftersökta av krigsförbrytartribunalen i Haag.

Eftersökta – men inte jagade. Ingen polis har knackat på dörren hos dem.

Efter andra världskriget rådde inte likgiltighet för krigsförbrytelser. Båda greps. Himmler begick med cyanid självmord innan han ens ställts

inför domstol, Göring likaså två timmar innan dödsdomen mot honom skulle verkställas.

Massmördarna Karadzic och Mladic har bara dragit sig undan. De har kokett gjort sig oåtkomliga som Greta Garbo – ”tack, men jag ger inga intervjuer ...”

Inget tyder på EU-kandidaten tänker gripa dem. I stället lyssnar ledarskapet i Belgrad till EU-ministrarnas smickrande röster om hur skönt det är, att ”rätt” krafter för någon vecka sedan vann parlamentsvalet i landet. De smeker Serbien medhårs, delvis för att förhindra att landet i stället hamnar i den ryska sfären.

Analysen är skitsnack. Visserligen blev ett EU-positivt parti störst och det gick sämre än väntat för det gapigaste nationalistpartiet. Inget parti kan ensamt bilda regering. Vågmästarrollen tillfaller socialisterna, som förr kallades kommunisterna, och anfördes av den avskyvärde Milosevic. Regeringsbildningen spås att ta månader i anspråk.

Skulle inte Sverige nu i mellantiden kunna dra likheten med Himmler och Göring och ansluta sig till Hollands och Belgiens krav: Skicka massmördarna till Haag för rättegång?

Men om man inte vet var de är?

Svar: Man vet.

Jag vet. Jag ringde Sveriges främsta Balkanexperter, generalerna Henricsson och Pellnäs.

Bo Pellnäs har nämnt staden Trebinje på gränsen mellan den serbiska delen av Bosnien och Montenegro som Karadzics tillhåll. ”Där ligger ett antal små äckliga byar med många fulla soldater. Byarna är otäcka.” I Belgrad tas det som en allmänt omfattad sanning, att Mladic finns i en villa inom huvudstadens gräns.

Ulf Henricsson sa med den sakkunskap han besitter: ”Ja, det går att fånga in dem. Om man vill.”

Jag föreställer mig, att Himmler, där han från parkett i Helvetet betraktar dagens karaktärslösa hållning till massmördare, till sin bänkgranne Göring säger:

”Vi hade otur, Hermann. Vi var för tidiga. Dagens grabbar är snällare.”