För 30 år sedan var en rasist ett skämt
Läs Peter Kadhammars kolumn
Hatets och illviljans kolportörer har alltid funnits men det var länge sedan de hade sådant inflytande. När jag var ung, på 1970-talet, var de en kuriositet. Nazistledaren, jag tror han bodde i Dalsland, var en man som väckte löje snarare än obehag.
De var fortfarande en företeelse i marginalen när jag började arbeta som reporter i Stockholm. En kuf meddelade att han avsåg att bilda en svensk sektion av Ku Klux Klan. Jag sammanförde honom med en svart person så att de kunde diskutera. 1982 var en rasist ett skämt.
Gradvis har hatets och illviljans kolportörer skaffat sig inflytande. Hatet riktas mot flyktingar och invandrare, mot homosexuella och i viss mån mot personer som uppfattas som ”vänster”.
Ingen polisutredning, ingen statlig kommission kommer att kunna fastställa vilken skuld hatets och illviljans kolportörer har i det norska blodbadet. De rör sig på marker dit juridiken oftast inte når. De talar om sin oro för den egna nationen, om att den rene svensken – eller norrmannen – snart är förtryckt i sitt eget land.
De varnar för sitt eget hjärnspöke, islamiseringen av det kristna Europa. De säger sig inte ha något emot muslimer som individer, men deras religion, eller ”kultur”, är främmande för vår.
Vi kan inte leva tillsammans. Någon måste gå under. Vi står inför civilisationernas kamp.
Hatets och illviljans kolportörer orsakade Jugoslaviens sammanbrott i början av 1990-talet. En sen vinterkväll 1992 intervjuade jag i Pale i bergen ovanför Sarajevo Bosnienserbernas president Karadzic. Han sa att kristna och muslimer är som olja och vatten. De kan aldrig förenas.
Prickskyttarna sökte genom kikarsikten sina offer på Sarajevos gator. Massakern i Srebrenica var tre år bort.
Hatets och illviljans kolportörer hämtar sin näring ur samhällets förändringar, ur bitterhet och rädsla men också i lockelsen att stå över och se ner.
Ofta pekar de på verkliga problem, men deras avsikt är inte att vi ska lösa dem utan att vi ska stöta bort, ut, någon, Den Andre. De söker vad som skiljer, inte vad som förenar.
De har fått ett mäktigt redskap, internet, där de finner och stärker varandra. De lägger den mylla där Anders Behring Breivik kan växa.