Mera hoppfullt än motsatsen
BEIRUT. En irländsk kommandosoldat, som jag träffade under en flygresa och knuten till en FN-operation i Libanon, spände musklerna under en munkjacka i blå fleece.
De tatuerade armarna blev till telefonstolpar.
Han såg farlig ut.
Men när han talade var det sammet: "It´s a nice country. Nice people."
Det var då tankarna började snurra kring begreppen här, där och mittemellan – skillnaderna mellan de geografiska positionerna.
Här – i den libanesiska huvudstaden, är det som ingen känns vid att landet är ett getingbo. Att grannskapet – Syrien med folkresning och inbördeskrig, 120 000 döda, tre miljoner flyktingar – är en krutdurk.
Libanon är ett landet Gosen, invånarna är som hobbitar i Sagan om ringen, små njutningslystna konspiratörer.
Beirut är platsen där taxibilarna hellre tutar än bromsar och det kan tjäna som en metafor för det mentala klimatet. Jag lärde mig raskt den viktigaste punkten i de sociala koderna, när jag för ganska precis 40 år sedan, i svallvågorna av Yom Kippur-kriget och Oljechocken, flyttade hit och som korrespondent bodde här i tre år. Naturligtvis blev det krig och det varade i 15 år och ligger fortfarande och jäser under ytan medan al-Qaida etablerar sig i landet.
Den viktigaste koden löd: Giv som gåva aldrig bort Johnny Walker Red Label. Det tas som en oförskämdhet. Det är bara Black Label som gäller.
På den effektiva flygplatsen var det därför självklart att den första reklamen jag mötte var för Johnny Walker Black Label.
Annan reklam är mest för nybyggda lyxlägenheter. Jag läser lokaltidningen. Dess nöjessida rapporterar, att de franska champagnehusen just nu konkurrerar om event, där drycken båda porlar och flödar. Guldhalsbanden glittrar i huvudgatan al-Hamras skyltfönster.
Där – är naturligtvis Värmdö, en villa med havsutsikt bort mot Bullandö. Jag tänker på Anna, som är sambo med Niclas Hammarström, mästerfotografen som tillsammans med reportern Magnus Falkehed nu på nionde dagen är försvunnen i en av Syriens krigszoner, tio mil härifrån.
Det var tänkt att de två nyhetsmännens kvinnor, Anna på Värmdö och Florence i Paris, som tidigare inte kände varandra men nu i en vecka delat ovisshet och lidande och pratat med varandra mycket i telefon för att ge varandra stöd, skulle träffas i Frankrike.
Anna är mamma till tre pojkar som är 15, 13 och 4 år gamla, Florence till tvillingdöttrar, 13 år gamla.
Varje människa som varit en aning förälder kan förstå oron och de sömnlösa nätterna, pendlingarna mellan hopp och hopplöshet.
Mötet blev inte av. Anna sa i ett telefonsamtal med mig: Nej, jag ville vara hemma. Både William och Carl-Philip hade på lördagen avslutning i sina hockeykurser. Det kändes viktigt att vara med. Och min mamma är nere och hon lagar så god mat.
Mittemellan – mitt dynamiska, lystna Beirut och den decembermörka tonårshockey-verkligheten utanför Stockholm – finns de laglöshetens dalar i Syrien, mellan de snöklädda bergen Libanon och Antilibanon, där mina kolleger på andra veckan hålls fångna.
Det är inte mycket vi vet. Det mesta är skärvor av otillförlitliga vittnesmål, rykten och spekulationer.
Men en rutinerad krigsreporter sa: Det är mera hoppfullt än motsatsen. Jag ger det siffrorna 70-30.
Jag tänkte på vad den irländske kommandosoldaten sagt: Boy, om du ska gå in och ta loss dina grabbar är det inte en fråga om en handfull dollar. Du måste ha ryggsäck fylld med gröna sedlar och sedlarna ska ha många nollor.
– Yes, you told me, svarade jag. Nice people.