USA leker med elden – Kina köper guld
Frågan som ligger som en skugga över världsekonomin.
Inget kan pulvrisera en korrekt analys så effektivt som tid.
I mitten av 00-talet lade sig en försynt men räknekunnig man på larmknappen. Han heter David Walker och var då USA:s motsvarighet till riksrevisor.
”Vi lider av en ekonomisk cancer. Den växer inom oss. Och om vi inte behandlar den kommer det att få katastrofala följder för vårt land”.
Det som bekymrade David Walker var det torn av skulder som den amerikanska staten snickrat ihop under lång tid.
Att säga att han fick rätt är en underdrift. 2005 uppgick statens skuld till cirka 12 000 miljarder dollar eller motsvarande 435 000 kronor per amerikansk medborgare. Häromdagen passerade den 34 500 miljarder dollar eller 1,1 miljon kronor per person.
Som andel av USA:s ekonomi har skulden stigit från 90 procent av BNP till 120 procent (I Sverige är den under 20 procent).
Ändå hade David Walker fullständigt fel. Under de snart tjugo år som passerat sedan han blev handelsresande i dystopi har ingen domedag synts till. Han är inte ensam om att bära dumstrut.
Om det fanns ett Hall of Fame för misslyckade prognoser skulle alla de som förutspått en amerikansk skuldkrasch tillägnas en monter stor som en flyghangar.
Faktum är att en av de i särklass sämsta affärerna som gått att göra de senaste 70 åren är att spekulera i en kommande undergång för United States of America. Legendaren Warren Buffett, som i praktiken byggt hela sin karriär på att göra det motsatta, är i dag god för 1 500 miljarder kronor.
Att vara för tidigt ute är på finansmarknaden samma sak som att ha fel. Det innebär nämligen att förlora pengar och ingen tål förluster hur länge som helst.
Men det bidrar också till att problem under lång tid kan underskattas, av den enkla anledningen att de ännu inte fått konsekvenser (klimatet är ett bra exempel).
Den som vill få en snabb introduktion till det matematiska fenomenet exponentialfunktion rekommenderas att ta en titt på kurvan över den amerikanska statsskuldens utveckling. Sedan början av 80-talet har lutningen stadigt ökat, med några korta pauser.
Skulden har stigit både under demokratiska och republikanska presidenter om än av lite olika skäl. Under Barack Obamas åtta år lånade staten ytterligare 11 000 miljarder dollar, framförallt som en följd av finanskrisen. Donald Trump skuldsatte under sina fyra år landet med 7 000 miljarder, först på grund av skattesänkningar och sedan pandemin.
Och under Joe Biden har det fortsatt i samma stil, med en acceleration på senare tid. Bara hittills under 2024 har USA:s skuld ökat i en takt av över 100 miljarder kronor om dagen, eller 4 miljarder i timmen. För varje hundralapp som den amerikanska staten gör av med i år måste 25 kronor lånas.
Och värre lär det bli. En prognos från den amerikanska kongressens budgetkontor CBO i våras visade att om inget ändras kommer USA inte bara att gå med historiskt höga underskott det kommande decenniet, de kommer successivt att öka. Enligt CBO når skulden 54 000 miljarder dollar år 2034 och svindlande 152 000 miljarder år 2054 eller 179 procent av BNP.
Prognoser är prognoser och det kan förstås bli bättre än vad CBO tror, men också betydligt sämre. Nyhetsbyrån Bloomberg lät en dator göra en miljon simuleringar av olika scenarier för USA:s ekonomi. I 88 procent av fallen blev resultatet en ohållbar skuldexplosion.
Men så här har det alltså låtit under lång tid. Varför ska någon bry sig den här gången?
För det första har världsekonomin förändrats ganska radikalt. Om det var smärtfritt att vara skuldsatt för några år sedan är det betydligt mindre angenämt nu, något som alla svenska bolånetagare noterat.
Nästa år kommer USA:s ränteutgifter i förhållande till BNP passera rekordnivåerna efter andra världskriget. USA spenderar redan i år mer på räntor än på sitt försvar.
Inom tio år kommer USA:s största socialförsäkringssystem Social Security och Medicare att få slut på pengar.
På Wall Street brukar debatten om USA:s budgetunderskott mest utlösa gäspningar. Det brukar ju lösa sig.
Men på senare tid har allt fler inflytelserika personer börjat skruva på sig nervöst. Ray Dalio, grundare av världens största hedgefond Bridgewater gick nyligen ut och varnade för att USA:s eskalerande skulder riskerar att skrämma bort köpare av amerikanska statspapper. Han gav investerare rådet att sprida sina risker till andra länder.
Det andra som hänt är att världen befinner sig i krig, med USA och västvärlden på den ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. För att hålla igång lånemaskineriet är USA beroende av att låna pengar utomlands. Kina var länge den största fordringsägaren. Men landet har sålt amerikanska papper en längre tid och under första kvartalet i år ökade takten. Istället har Kina fyllt på sina guldreserver. Flera andra länder har gjort likadant.
Om den amerikanska ekonomin skulle falla ned i en lågkonjunktur och USA plötsligt inte hittar nya köpare till sina skuldsedlar skulle hela det finansiella systemet ramla ned i ett tomt hisschakt.
USA tar alltså ganska höga risker inte bara med sin egen ekonomi utan hela världen.
Det finns de som tycker att det här är alarmistiskt struntprat och att USA:s statsskuld är en icke-fråga. De kan mycket väl ha rätt. De har trots allt haft det i femtio år.
Men om några tusen år av ekonomisk historia kan lära oss något är det att rätt i dag kan vara fel i morgon. Det är oftast bara en fråga om tid.