Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

En desperat medelklass är farligare än fattiga mödrar

”Den kommande tiden står vi inför något som är politiskt mycket farligare än unga mödrar med magra plånböcker: en socialt desperat medelklass som sitter fast i ränteskiten men löst på jobbet”, skriver Åsa Linderborg.

Jag skulle köpa en ny kappa i söndags, den jag har är fläckad av vit målarfärg, och hamnade på Stockholms finstråk, Biblioteksgatan. Jag var enda kunden i butiken.

– Är det någe folk ute? frågade mannen bakom disken.

– Nej. Det är tomt och ödsligt överallt.

Tog mig hem till mina egna kvarter, där allt fler butiker har slagit igen. Skyltar som ropar ”Lokal uthyres” samsas med lappar som tackar kunderna för åren som har gått.

Mejlen är full av erbjudanden: Köpt två för en. Shoppa för halva priset fram till midnatt.

Alltmer av min vakna tid går åt att tänka på räntorna. Alla jag känner pratar om inflationen. Elpriserna.

 

Det har länge larmats om att något nytt slags 30-tal är på väg tillbaka. Det är lite fantasilöst. Skillnaderna mellan förr och nu är alltför stora och historien upprepar sig aldrig på det sättet. Men en likhet går ändå inte att blunda för: breda folklager får det
hastigt sämre.

Vi lever visserligen i en välfärdsstat, vilket man inte hade under mellankrigstiden, men massarbetslösheten är permanent, reallönerna sjunker, anställningarna är osäkra och klassklyftorna växer. Precis som på 30-talet håller staten sig passiv, man
har sen länge lämnat över många av sina uppgifter åt de privata marknadskrafterna.

Den sociala nöden var mycket större under mellankrigstiden, men det var även den sociala oron. Europa präglades av strejker och konflikter som vi i dag inte ser någonstans. Det var den mobiliseringen som fascisterna bokstavligen slog ner där de gavs chansen.

Frågan är vad som händer nu?

 

För fyra år sedan skakade Gula västarna om hela Frankrike. Macron underlättade för lyxkonsumtion samtidigt som han höjde skatten på koldioxid. Folk i glesort, som inte hade råd att värma sina hem eller ta sig till jobbet, startade en demonstrationsvåg
som var stor även med franska mått mätt. Staten svarade med att skjuta ut ögonen på folk.

Just nu upplever Storbritannien de största protesterna på åratal, när 2 av 3 hushåll har svårt att betala räkningarna. Liz Truss vill gå till historien som en ny Thatcher.
Under Järnladyns tid tredubblades barnfattigdomen från 7% 1979 till 24% 1992.

Min kollega här på Aftonbladet, Andreas Cervenka, berättade i veckan att andelen hushåll med låg standard har fördubblats de senaste tjugo åren. Fattiga, ensamstående kvinnor med barn har stigit från 12,5% till 37,5%.

Hela den siffran kan inte skyllas på invandringen.

Den kommande tiden står vi inför något som är politiskt mycket farligare än unga mödrar med magra plånböcker: en socialt desperat medelklass som sitter fast i ränteskiten men löst på jobbet.

Är det något som 1930-talet kan lära oss, så är det att såna människor kan gå åt vilket håll som helst.