Marklund tröstar sig med sitt starka stöd

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

ST LAURENT-DE-VAR.

Efter en liten livsuppehållande operation låg jag i sjuksängen på mitt lasarett i Provence. Som konvalescentlitteratur hade jag Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”.

I den läste jag: ”Då gjorde man mellan 1908 och 1912 några fynd av skallfragment, en märkvärdig underkäke och ett par kindtänder, i ett grustag i Piltdown i Sussex. I ett sprängfyllt auditorium på geologiska samfundet kunde upptäckaren Charles Dawson i slutet av 1912 tillkännage fyndet av den helt nya förmänniskan Eoanthropus dawsoni. Sensationellt! Den äldsta efter Javamannen, och passande nog för den nationella äran med betydligt större hjärna. Det tog över fyrtio år innan Piltdownmannen slutligen avslöjades som ett skickligt fuskarbete. Någon (det har aldrig fastslagits vem, även om starka misstankar fallit på upptäckaren själv) hade lagt ihop en ovanligt liten orangutangkäke, som hade nedfilade tänder, med några fragment av en ovanligt tjock nutida mänsklig skalle, och färgat alltihop Bismarckbrunt. Till yttermera visso hade förfalskaren lagt dit några genuina gamla stenverktyg och fossil från en primitiv elefant som passade in i den tidiga dateringen. Det var 1900-talets största vetenskapliga bedrägeri.”

Likheten mellan den bedräglige arkeologen Dawson och författarinnan Liza Marklund är slående. Tekniken:

1. Ta en intresseväckande bit här.

2. Knyck en detalj från ett annat ställe, placera den intill.

3. Fila lite.

4. Måla över hela skiten.

5. Kalla förfalskningen sanning.

Likheterna fortsätter. När palentologer och dissektörer sa: ”Det här är lögn, fejk” angreps de ”i personliga termer”. Men Dr Miles Russell vid Bournemouth University fastslog: Dawsons akademiska karriär ”bygger på svek, blanda bort korten, svindel och bedrägeri med det yttersta målet att vinna internationellt erkännande”.

Vanligare vid bedrägerier är önskan att bli rik. Så var det 1983, när tidningen Stern för tio miljoner D-mark via sin reporter Gerd Heidemann köpte Hitlers dagböcker om 62 volymer. En materialundersökning röjde emellertid, att papper och bläck var tillverkade efteråt. Författaren var i stället en Konrad Kujau, specialiserad på att förfalska Hitlers handskrifter och målningar.

Likadant 1971. En författare på Ibiza, Clifford Irving, fick 765 000 dollar för den mystiske och skygge miljardären Howard Hughes memoarer.

Irving chansade på att Hughes inte skulle framträda och bestrida äktheten. Men Hughes kontaktade omvärlden och sa: Detta är fejk!

Korthusen rasade. Kujau och Heidemann dömdes till fyra och halvt års fängelse, Irving fick sitta inspärrad 17 månader.

Detta får kanske Marklund att känna en ilning av obehag. Men hon tröstar sig med det starka stöd hon har och innebär att hon redan vunnit fajten.

Från kultureliten. Avslöjaren Monica Antonssons grävande journalistik anses inte värd att ta på allvar. Dagens Nyheters kritikerstjärna Ingegerd Waaranperä säger: ”'Mia, sanningen om Gömda', är helt enkelt inte en bok som skulle recenseras på kultursidorna. Skriven av en okänd författare med bakgrund i veckopressen och med ett anonymiserat silhuett-foto på omslaget signalerar 'low market' och spekulation, inte kulturdebatt.” Uttytt: I klassmedvetenhetens Sverige är vi finare än du, Monica, en dansbandsbrud från förorterna. De som stöder dig, konstaterade Marklunds affärspartner, är ”ett lynchdrev” som med ”alltmer äckliga former” - ”särskilt bland bloggmobben”.

Från feministerna. Marklunds kvinnliga kolleger står upp för henne, ty ”Liza är så snygg och kaxig”. Professorn i genusvetenskap vid Lunds universitet, Tiina Rosenberg, säger: Det ”kräver inga större ansträngningar” att ”försöka tillintetgöra någon, i synnerhet om det handlar om en framgångsrik och populär kvinna”. Undertext: Marklund är offer för en mäns konspiration.

Efter sådana salvor ska mobben veta sin plats. Den ska veta, att när fint folk (och de inte är danskar) hänger sig åt islamofobiska orgier och demonisering av araber så är detta okej.

Hoppas att de också i Kairo och Karachi har positiv inställning till hets mot folkgrupp.