Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Harry, Harriet

Det är ont om hjältar med vettig målsättning

En sån som Nelson, sa jag, förlorade i varje fall armar och ögon - hälsa i största allmänhet, förresten - i ett syfte.

"Nelson?", sa han. "Nelson?" och såg alldeles förvirrad ut.

Ni kan tänka er själv hur dum man känner sig när en duktig psykolog tror att man blivit galen. Han måste ju ha hört ett och annat. Sånt där om män som misstar sin fru för en hatt, sig själva för Napoleon, eller åtminstone för Kejsarn av Portugallien. Och jag hade bara nämnt Lord Nelson.

"Jaså Lord Nelson! Jag tänkte på den där noshörningsungen som dog."

Jaja. Inget att säga om det. Så är det numera. Noshörningsungar snarare än amiraler. Det var just där vi började. Moderna hjältar. Roy med tigern, närmare bestämt.

Nu har de sågat bort en fjärdedel av Roys kranium, kunde man läsa häromdagen. För att ge hans tigerbitna hjärna lite utrymme att svälla. Las Vegas är skakat. Partnern Siegfried säkert blek, någonstans under brunkrämen.

Men vad väntar man sig, när man försörjer sig genom att stoppa huvudet i tigerkäftar? Egentligen?

Och Kenny Bräck. 352 knyck i kurvan. Rakt in i staketet. Hur kunde det hända?

Hur kan det inte hända om man ger sig ut i tät rusningstrafik i den hastigheten? Egentligen?

Man skulle kunna fråga Tony Renna. Om han inte hade kört ihjäl sig i onsdags. I 350 knyck på väg ut ur tredje kurvan på Indianapolis Motor Speedway. Hur kunde det hända?

Ja, vad tror du?

Och, ärligt talat, Göran Kropp. Jag vet. Karln är nationalhjälte. Han var visionär, äventyrare, full av livslust. Men måste man ha en rätt enkel dödslängtan för att visa livslust numera?

För det är ju så. Man kan snacka hur mycket man vill om noggranna förberedelser och inga onödiga risker. Men att åka skidor till Nordpolen mellan isbjörnar och snöstormar, bara för sakens skull, är en alldeles onödig risk. Och om man alldeles nödvändigtvis ska klättra ensam, utan syrgas, i värdens högsta berg så, tja...

Vad väntar man sig? Egentligen?

Och så är det det där med syfte. Nelson - amiralen, inte noshörningsungen - var besatt av att sätta stopp för Napoleon. Columbus ville hitta en bättre sjöväg till Indien. Gamla tiders missionärer lät sig strandsättas bland kannibaler och huvudjägare för att de ville sprida Guds ord.

Skäl. Syften. Mening.

Vill folk stoppa sina huvuden i tigerkäftar, köra som biltjuvar eller hasa lagg på polaris kan de väl göra det. Men vore det inte skönt att, någon gång, få höra talas om en modig hjälte med ett gammaldags syfte? Något syfte, vilket som helst. Det är trots allt sånt som skiljer amiraler från noshörningsungar.

"Du kanske skulle ta och skriva något om det där", sa psykologen förstående.

Följ ämnen i artikeln