Det perfekta dramat gör mig till brexitist

Johanna Frändén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2019-03-25 | Publicerad 2019-03-22

Hej, jag heter Johanna och jag är brexitberoende. Brexitist, kanske. Jag kan i alla fall inte slita mig från det perfekta dramat i det brittiska parlamentet. Jag fastnade aldrig för ”House of cards” och jag har faktiskt aldrig sett ett avsnitt av ”Game of thrones”, men jag antar att begäret efter ett nytt avsnitt är ungefär detsamma.

Det var ju inget fel på den utdragna svenska regeringsbildningen i höstas, inte alls.
Men huvudrollerna i brexitdramat är så otroligt mycket mer färgstarka, så totalt osannolika, än några andra politiska dramer vi sett de senaste tjugo åren.

Här finns mångmiljonärpopulisten Nigel Farage, det obstruerande pojk-barnet Boris Johnson, den excentriske reaktionären Jacob Rees-Mogg, den opportunistiske talmannen John ”Ordaah” Bercow och den surmulne oppositionsledaren Jeremy Corbyn som länge satt med alla ess på hand och har spelat bort ett efter ett de senaste veckorna.

Framför allt finns Theresa May. Henne kan man alltid tänka på när klockan ringer på morgonen och man inte har lust att gå till jobbet.

I onsdags kväll förkunnade Storbritanniens premiärminister att hon avser be EU om uppskov till juni för att fortsätta förhandla fram ett utträdesavtal som båda parter kan tänka sig att leva med.

– Jag förstår att ni, folket, är trötta på detta och jag står på er sida, hamrade May fast och la skulden för kaoset på parlamentsledamöterna i ett tal som redan gått till historien i all sin monumentala omdömeslöshet.

– Ni är trötta på att det bara pratas om brexit, när det finns riktiga orosmoment som barns skolgång, vårt sjukvårdssystem och knivvåld, konstaterade May vidare.

Hon hade förstås kunnat kosta på sig att nämna klimatförändringarna, som efter den heta sommaren 2018 blev en politisk fråga som nästan tre av fyra britter är ”mycket” eller ”ganska” oroade över, enligt opinionsundersökningar.

Det intressanta med brexit är hur det, för resten av världen i alla fall, erbjuder en sorts högoktanig pausunderhållning i berättelsen om mänsklighetens förestående undergång.

Flera liknande politiska kriser håller klimatfrågan på bekvämt avstånd för lagstiftare och beslutsfattare i hela Europa.

Under höstens regeringskris som följde på det svenska riksdagsvalet hamnade miljön helt utanför spelplanen i den kittlande vem tar vem-leken. I Frankrike har de gula västarnas framfart och förstörelse tagit allt utrymme i debatten det senaste halvåret. Och inför EU-parlamentsvalet i maj går konfliktlinjen i försnacket mellan de traditionella höger/vänster-partierna och den auktoritära radikalhögerrörelse som väntas fira större triumfer än någonsin.

Allt hänger ihop förstås. Det franska medborgarupproret började just i ett krav på att slopa den tänkta bränsleskatten, även om flera gula västar allierat sig med miljörörelsen sedan dess.
En högerextrem framflyttning av positionerna i EU-parlamentet kommer att göra klimatarbetet betydligt svårare och att våldsbrott och terrorism sätter blixtljuset på säkerhetsfrågor är naturligt.

Det är som det är med det.
Vi får väl invänta rätt läge för att genomföra de nödvändiga och aldrig tidigare skådade samhällsomdaningarna helt enkelt. Det där ögonblicket av total politisk harmoni på alla kontinenter samtidigt då vi gemensamt ska ta tag i hela mänsklighetens största utmaning tillsammans.

Man är inte jättesugen på att se filmatiseringen på förhand.

Filmtips

  Brexitdramat är förstås lite för bra för att inte bli fiktion. I ”Brexit: the uncivil war” spelar Benedict Cumberbatch huvudrollen som Leave-kampanjens chefs­strateg Dominic Cummings i en film om demokrati­mani­pulation, maxade algoritmer, tveksamma kampanj­medel och allt annat som ryms inom genrens politisk thriller.