Det straffar sig att inte straffa i tid
Bokstäver med magi skimrar över skärmen: dextros, E301, E415, stabiliseringsmedel, E325, antioxidationsmedel samt E407. Samtidigt dominerar två mystifierande sifferkombinationer tidningssidorna: ”3:12-regler” och ”5:2”.
Inte att ta miste på. Kemiska formler!
Sarin, va?
Äntligen har vi vaknat upp. Vi är intresserade av sarin och det kriminella bruket av gasen. Syrien finns på svenskens karta.
Men ack, ack, ack! Jag har fel. Siffrorna och de vetenskapliga termerna har inget med upprördhet över Bashar al-Assads gräsliga tyranni att göra, inget med den otäcka användningen av stridsgas.
Det finns ingen medkänsla med de 1 429 människor som dödades av sarinattacken mot en rebellhållen förstad till Damaskas, inte en tår för att 426 av offren var barn.
Det skummade av fradga kring de sarindrabbades läppar. Men det skummar inte av vrede och indignation i svenskars hjärtan. Vi har lättare att ta ställning till missbruk av ett strykjärn på Lundsberg och dela glädjen kring Maddes baby.
Krigföringen med gas i Damaskus är helt enkelt för mycket för att fatta. Bara få tänker: ”Det måste till en straffexpedition. Och vi bör vara med.”
De flesta gäspar: ”Vad har vi med det att göra? Dom kan gott ha ihjäl varandra så mycket dom vill. Och lite sarin får väl folk lära sig att tåla.”
Den som är mera allmänbildad än jag har redan slutit sig till de magiska sifferkombinationerna i ingressen och de latingrundade vetenskapliga termerna ingenting har med allvar och politik att göra.
De citerade termerna finns i svenskens vardag: de handlar om matvarors tillsatser och om senaste skojet inom bantning. (Jag har inte lyckats dechiffrera 3:12-regler. Sannolikt har de med svenska mediers huvudintressen, oralsex eller klamydia, att göra).
Ingen demonstration har hållits framför Syriens ambassad på Vendevägen i Danderyd. Bombhögern har inte gittat föreslå, att Sverige kan använda ett av sina för många (184) Gripenplan till att erbjuda spaning. Och gelévänstern har inte ens orkat masa sig till amerikanska ambassaden och kasta sten.
För någon vecka sedan skrev jag på den här platsen: ”Vi gäspar.” Det är värre än så: Vi skiter i medmänniskor. Reinfeldt mumlar, ty när frågan har moralisk laddning finner han den svår. Och som tränad politiker vet han, att i trettiotalets sena år var Chamberlain med sitt ”Peace in our time” en populär person och Churchill med sina varningsord en mycket impopulär.
Det finns skäl till skärpning. Låt Assad slippa straff denna gång för sin brottsliga gärning och han tar det som ett klartecken från det knäsvaga Amerika och det irrelevanta Europa: ”Det är bara att köra på - och du är i alla fall bättre än al-Qaida.”
Grov brottslighet i krig är epidemisk. Bestialiska dåd fortplantar sig. Om världen inte reagerar mot vidrigheter upprepas de.
Första världskriget skapade krigföring med gas. Opinionen mot dessa kemiska stridsmedel var stark. Genèveprotokollet, som innebär förbud mot användning av kemiska och biologiska stridsmedel i krig, togs fram 1925. Protokollet ratificerades av alla viktigare stater, dock inte Syrien, som då var en fransk koloni; det har senare i självständigt skick inte anslutit sig.
Upprördheten i världen var stor, när det fascistiska Italien 1935-36 i ett kolonialkrig erövrade kejsardömet Abessinien (nuvarande Etiopien). Italien använde tonvis av stridsgas. Insatserna fick avgörande betydelse för krigets utgång, enär abessinierna saknade varje form av skydd mot kemiska vapen.
Dessa krigsförbrytelser blev ett tydligt exempel på ineffektiviteten i Nationernas förbund. Det gjorde ingenting. Krigsframgångarna fick - läser jag i Göran Häggs stora italienska historia - fascistledaren Mussolini att utropa sig till Il Fondatore dell’Imperio, Kejsardömets grundare, och i en fas som kallades ”samförståndsåldern” breddade han sin väg in i andra världskriget vid Hitlers sida.
Den svenske hjälteflygaren Carl Gustaf von Rosen ställde i Abessinien sig och sitt flygplan till Röda Korsets förfogande.
Han flög med livet som insats och sa senare: ”Tack vare att jag såg ondskan skaffade jag mig en moralisk kompass.” Det var den kompassen som ledde honom rätt i Biafrakriget 1969.
Historien upprepades när en vårdag 1937 Hitlers nazister med Legion Condor blandade sig i spanska inbördeskriget och bombade baskernas heliga stad, Guernica. Det var - läser jag i Nicholas Rankins ”Telegram från Guernica” - mindre för att stödja general Franco och mer för att testa nya tyska vapen.
Detta dåd med fler än 200 dödsoffer väckte världens avsky. Men bara i prat och med Picassos målning ”Guernica”. Inget straff utmättes. För Hitler var det fritt fram till andra världskriget.
Lärdom: det straffar sig att inte straffa.
Jag läser just nu ...
... en liten skrift av privatspanaren i Palmemordet, den outslitlige Sven Anér, ”Mordet var löst innan det hände”. Jag säger inte att Anérs nya avslöjanden löser gåtan. Men han pekar på det faktum att Lisbet Palme inte alls kom till Sabbatsbergs sjukhus i ambulansen med sin skjutne make. Hon kom fyra minuter senare i en polisbil. Det finns en bild av henne när hon stiger ur polisbilen vid akuten. Hon bar då en annan kappa än den hon haft på Sveavägen. Hennes ”skador” behövde ingen omplåstring, bara lätt baddning. Poliserna som körde henne har hävdat att de vid tidpunkten var vid Johannes kyrkogård. Minst en av poliserna är fortfarande i tjänst och kan höras. För Palmemordet finns fortfarande en utredningsledare, vice riks-åklagaren Kerstin Skarp. Är Skarp på hugget?
I radio talade jag ...
… nyss om komikern George Burns, som nästan blev 100. Det fick min läsare Stefan Israelsson att erinra sig vad Burns svarat när han tillfrågades om ålderdomen. ”Man genomgår olika stadier. Först glömmer man namn, därefter glömmer man att stänga gylfen, och sedan glömmer man att dra ner gylfen!”
Julian Assange ...
… blir föremål för en teaterpjäs i Helsingfors. Den har tydligen inte den gängse vinkeln angående hans två tillfälliga väninnor i Stockholm och Enköping. En kvinnlig finländsk journalist har hörts säga: ”Det måste vara något konstigt med de två flickorna - att tillsammans gå i två-tre dagar och fundera på om de har blivit våldtagna. Det borde man ju veta direkt.”