Sitter klistrad framför tv:n och tänker på min egen säkerhet
Åtta timmar senare är jag hos mina föräldrar i Skövde
Någon gång på söndagkvällen börjar insikten sjunka in. Ryssland har startat ett krig i Ukraina och redan där hade jag kunnat stanna upp för att ta in det förfärliga, men nu sitter jag klistrad framför tv:n och tänker, sympatiskt nog, på min egen säkerhet.
Vladimir Putin har nyligen höjt kärnvapenberedskapen och deklarerat för omvärlden att den som ger sig in i kriget på Ukrainas sida kan förvänta sig ett ryskt svar med förödelse av historiska mått som följd. Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian påpekar för Vladimir Putin att Nato också är en kärnvapenallians. Jag känner ett obekant tryck lägga sig över bröstet.
Ett par dagar senare utlyser finansminister Bruno Le Maire ett ”ekonomiskt krig” mot Ryssland.
– Var försiktiga med vad ni säger, herrar! Och glöm inte att ekonomiska krig i mänsklighetens historia ofta övergått till reella krig, svarar förre ryske presidenten Dmitrij Medvedev.
Jag försöker följa Barcelona – Athletic Bilbao på tv, men tankarna vandrar. Vare sig krigsstrategier eller militärt lingo är min starka gren och jag lyckas nästan le åt mina taffliga googlingar: ”Hur långt kan man skicka kärnvapen?”. ”Kan man desarmera en atombomb?”. ”Vem har kärnvapenkoderna i Ryssland?”.
Min pojkvän säger att jag inte ska oroa mig, Putin kommer inte att bomba Paris. Jag vill tro honom, men för ett par dagar sedan sa att han Putin inte skulle invadera Ukraina. Och jag inser att min generation svenskar är uppvuxna med ett visst mått av rysskräck, medan jämnåriga fransmän inte alls har samma relation till Kreml.
Klockan är ganska mycket när jag hittar ett obskyrt pdf-dokument om beslutsordningen över de ryska kärnvapenkoderna. Jag lär mig namnen på arméchefen och försvarsministern som också måste ge grönt ljus, googlar ”Sergej Sjojgu + lojal med Putin?” och ”Valerij Gerasimov + mental hälsa”.
Och här hör jag invändningarna: Det här kriget handlar för fan inte om mig. Jag vet, jag vet, jag vet. Men det hjälper inte.
Nästa dag skickar min afghanske vän en bild från en buss som är på väg att rulla in i Kabul. Han har för andra gången på kort tid försökt fly talibanerna och för andra gången blivit gripen av polis i Iran, satt i fängelse och skickad tillbaka. Den här gången misshandlade de honom i alla fall inte.
Skärp dig nu Johanna, säger jag till mig själv. Sen trillar jag över en artikel i en fransk tidning som slår fast att ”Ryssland har kapacitet att förstöra Berlin, Paris, London och New York på en eftermiddag”. Samtidigt säger en svensk expert: Man ska visst ta Putins kärnvapenhot på allvar.
Och nu snurrar tankarna helt utan att jag kan stoppa dem. Vilket Nato-land skulle Putin helst vilja tysta? I vilken stad skulle hans bomb sprida störst förödelse? Jag hittar en artikel om hur stor skada en kärnvapenattack skulle kunna göra i Paris och lär mig att Tsarbomben, den största som någonsin byggts, skulle radera hela den franska huvudstaden med en radie på flera kilometer åt varje håll.
Alltså måste jag härifrån. Min pojkvän är varken lika rädd eller jobbflexibel som jag, men han pratar plötsligt med mig med väldigt små bokstäver. Tror han att jag håller på att bli galen? Jag – den normalt sett rationella i förhållandet. Innan jag sticker säger han för att lugna mig:
– Min mc går i 300 kilometer i timmen om jag måste ta mig härifrån snabbt.
Och av något skäl känns det bättre att lämna Paris med den vetskapen, trots att jag aldrig sett honom använda motorcykeln och är ganska säker på att den ”måste repareras” sedan minst ett år.
Åtta timmar senare sitter jag hos mina föräldrar i Skövde och tänker att hit har väl Putin inget ärende ändå.