Jag har hamnat mitt i en gamlingspsykos
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att mina egna föräldrar kommer att vandra den vägen en dag. Eller att jag ska göra det. Eller så är det någon psykos jag hamnat i. Kanske inte konstigt med tanke på vår kulturs syn på dem. Jag lider i alla fall av fullkomlig tant/gubb-vurm. Vart jag än går tycker jag mig se ensamma små (alltid små) tanter och gubbar som inte har någon. Eller de kanske har någon, men de går ensamma till ICA-affären och de stretar med rullatorn och kassarna och ingen hjälper dem och jag får för mig att de är ensammast i hela världen.
Förra helgen stod en jättesöt tant lutad mot sin rullator utanför ett fik där jag bor. Hon hade tappat en tröja på marken och min kille och jag såg det och tog upp den och skakade av den och gav den till henne och hon blev så glad att jag blev helt knäckt. Tänk om hon inte har någon att prata med?
Det är något med det där långsamma sköra sättet att gå på. Lite hackigt, käppen vinglar och man suckar där man går bakom för det tar sån tiiid. De blir nästan knuffade på bussen av alla oss stressade unga små svin. Och de sitter på bänkar och i parken och jag undrar vad de tänker på. Det måste ju kännas skitkonstigt att ha levt ett helt liv som stark och vital och sedan tvingas tillbringa de sista åren med att inte kunna bemästra kroppen längre och uppleva att människor runt omkring ser igenom en.
Det är ett konstigt land vi lever i.
Inte för att jag längtar efter leva med hela tjocka släkten i min lägenhet som i vissa länder, det skulle vara ett säkert sätt att hamna på hispan, men samtidigt, vilket sjukt land som sätter de gamla på hem och sedan skiter i dem. Vi är så rädda för att bli gamla att vi helst inte vill bli påminda och det blir vi ju om vi tvingas stirra dem i ögonen. Vi köper rynkkrämer och går på gym och ger varandra komplimanger om hur unga vi ser ut för att ändå vara till åren, så vem vill då stirra in i rynkiga gamla ansikten.
Jag vet, alla gamla har det inte så här. De sitter inte ensamma på hem och tuggar på ett äpple och gråter över barn som aldrig hör av sig utan bara skickar vykort från olika länder de reser i. Jag fattar det. Men jag känner så här och då drar man liksom alla över en kam.
Speciellt gamla ensamma tanter kniper mitt hjärta. Då tänker jag att där går hon som vårdade sin man hemma tills han dog och eftersom kvinnor lever längre (vi är sådana vinnare!) så blir det hon som får vara ensam och sedan hamna på något vårdhem där hon blir misshandlad i smyg och inte har något piggt barnbarn som spelar in det med dold kamera så att det blir en skandal i medierna.
Man borde gå med i PRO nu eller hur? Pensionärernas riksförbund. Varför är det bara gamlingar med där? Varför slåss de gamla för de gamlas sak. Det borde vara friska starka 25-åriga IT-grabbar som advokerar för gamlingarna, kräver bättre pensioner åt de fattigaste, bättre förhållanden på vårdhemmen etcetera. Unga som orkar, gör aktioner, dra ut alla gamlingar så att de sittstrejkar (kan vara svårt efter höftledsoperationen) utanför riksdagen och kräver att bli sedda.
Jag vet att jag romantiserar eller generaliserar. Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kanske tänker på att mina egna föräldrar ska bli så där en dag. Men det måste ju vara otäckt och sorgligt. Att kroppen sviker. Att man upplevs som svag för att man inte är fysiskt stark längre och kan gå snabbt eller har blivit så gaggig och barnbarnen suckar och bara vill åka hem igen när de är på besök.
Men ibland vaknar man ju ur sin gamlingpsykos, det måste erkännas. Man står där inklämd på 4:ans buss, är trött efter jobbet när man plötsligt känner en käpp i ryggen och en ilsken gammal tant skäller ut en för att man inte flyttade tilräckligt snabbt på sig när hon skulle av. Och hon ropar okvädingsord efter en till och med då dörrarna stängs och man inte längre hör och alla stirrar på en och undrar vad man gjorde och man hatar verkligen den där gamla otrevliga bitchen till tant.
Men så kommer en ny tant på, med rullator och man har förlåtit allt.
PS: Nu måste fastighetskattsdemonstranerna göra upp med sina aktivister! Rensa upp i era led, bland era j-la huliganer! Varför slog inte polisen ner dem som man gjorde med demonstranterna i Göteborg? De hotar ju demokratin. Kristina Axén-Olin, jag vill höra ropen skalla, vattenkanoner åt alla!