Alltid ett folknöje att fantisera om kungen
Jag tycker att vi gör så här: Alla som känner sig manade får ringa in till ett nummer – kostnad: bara ett lokalsamtal – och berätta vad de har för fantasier om kungafamiljens privatliv. Eller varför bara de som känner sig manade, förresten? Vi gör det obligatoriskt. Alla svenska medborgare MÅSTE ge sitt bidrag till Svenska folkets kungafantasier.
Då blir det en databas. Den ger vi press och tv och skandalförfattare fri tillgång till. De får välja och vraka och vinkla och publicera.
Sedan kan de kalla in Peter Althin som får kräva republik och några liberala ledarskribenter som får kräva svar på frågor de klurat ut på sin kammare. En gång i veckan kan sedan kungen ge presskonferens – på roterande schema för TT, DN, SVT, SVD, AB, SR och alla de andra förkortningarna – och kommentera veckans påståenden.
Erkänn att det skulle förenkla det hela.
Men, hörru, stopp där! Det här är faktiskt allvarliga saker. Jaså, är det?
Jag vet inte vad som har hänt innan detta kommer i tryck. Möjligen har en porrklubbsägare med pannband, solglasögon och fem kilo guldlänk runt halsen, visat sina fotografier. Möjligen visar de något genant för ett par decennier sedan.
Det är fullt möjligt. Men av vilket skäl skulle det vara viktigt?
Kom igen. Kungen tillträdde 1973. Det året tyckte Led Zeppelins svenska skivbolag att det rätta stället att dela ut en guldplatta till bandet var på porrklubben Chat Noir, med pågående samlag på scenen. Sten och Inges filmer, där folk pippade och onanerade framför kameran, ansågs helt okej. Den här tidningen publicerade tuttar och porrannonser utan pardon.
Nu har Led Zeppelin tagit emot Polarpriset ur kungens hand. Vår filmmoral har blivit amerikansk. Ingen får längre annonsera ut postorderrullar med titlar som ”Ulla och fula gubbarna i möbelaffären” eller ”Hård natt för Raggarrolf” i Aftonbladet.
Tiderna förändras. Det värsta kungen skulle kunna anklagas för, är att han höll fast vid sjuttiotalet lite länge.
Stor sak.
Därför detta med telefonlinjen för Svenska folkets kungafantasier. För det är vad saken egentligen handlar om. Det har alltid varit ett folknöje att fantisera om vad kungar har för sig när ingen ser. Nu har det blivit en medieindustri. Ska vi vältra oss i sådant, låt oss åtminstone erkänna att det handlar om oss, inte om kungen.