I fattiga Sverige blir sjukhus utan böcker bara vårdfabriker
Här är den värsta skylten i Sverige:
”Biblioteket har upphört
De böcker som finns kvar bortskänkes”
Den finns på Sankt Görans sjukhus i Stockholm. Den är ännu ett tecken på nyfattigdomen i vårt land, på nöden som med förfärande hastighet breder ut sig.
Det är en fattigdom våra förfäder nog inte kunde föreställa sig. De arbetade och slet precis som vi. De slet värre. De ville precis som vi leva i ett tryggt land där man kan äta sig mätt, bo bra och odla sina andliga intressen.
Allt det fick vi.
Utom andliga intressen.
Hur värderar man berättelser och bokstäver? Hur värderar man en stunds läsning och sinnesfrid för en människa som ligger svårt sjuk?
Biblioteket på Sankt Görans sjukhus inrättades 1938. Det var en tid av optimism. Vi hade fortfarande fötterna i det fattiga bondesamhället men industrialismen tog fart och levnadsstandarden ökade dramatiskt.
1938 infördes den första lagstadgade semestern: två veckor.
1938 kom arbetare och kapitalister överens om Saltsjöbadsavtalet som skapade tydliga spelregler på arbetsmarknaden och därmed fred och tillväxt.
Allt hänger ihop. Folkbildningen var en del av framtiden.
Det var knappast något som behövde motiveras. Att det ska finnas böcker på ett sjukhus är så självklart att det är chockartat att läsa:
”Biblioteket har upphört”.
Det är en skylt i ett fattigt land, fattigt på fantasi och glädje.
Vi är ett land av ingenjörer som en gång förstod fantasins betydelse.
Vi kan skapa utveckling och bygga ett rikt samhälle utan fantasi, utan föreställningsförmåga. Det aktuellaste och mest skrämmande exemplet är Facebookgrundaren Mark Zuckerberg. Han är uppenbarligen en genialisk ingenjör och visionär. Men han saknar fantasi. Han begriper inte att han skapat ett monster som bryter sönder demokratier och vrider världen åt ett håll dit de flesta inte vill gå.
Jag gräver bland artiklar på nätet. Jag finner en från femte oktober förra året. Då hade räknenissarna på Norra Stockholms psykiatri fått vittring på biblioteket. Psykiatrin tillhör landstinget.
Biblioteket var inte en operationssal.
Det var inte en kafeteria tillhörig Starbucks.
Så vad var nyttan? Kan man skruva med böcker? Använda som städattiraljer?
Genom att dra in stödet till biblioteket skulle landstinget spara 450 000 kronor.
I farans stund trädde bibliotekarien Eva Eriksson fram. Hon försökte tala så att dagens makthavare förstår. Det ska vara nytta med saker och ting. Allt ska mätas och vägas.
Eva Eriksson lanserade begreppet biblioterapi, ”ett allt mer populärt begrepp som går ut på att genom läsning lindra ohälsa...”
Det är rörande att ta del av hennes desperata försvarstal, hon står inför ekonomins allsmäktiga domare och pläderar för böckernas liv:
– Biblioterapi är inte ett ord som använts i Sverige tidigare men det är vanligt i andra länder som till exempel Storbritannien, USA och Finland. Där finns till och med särskilda biblioterapeuter med detta som yrkestitel.
Förgäves.
Hon borde ha sagt att man kan slå böckerna i huvudet på patienterna och använda dem som nedsövning.
Nu ska de bort. Efter 80 år har Makten kommit på att det är för dyrt med bokstäver. 5 351 volymer bortskänkes. Ta dem.
Jag ser skylten när jag hälsat på en gammal man. Vi satt i uppehållsrummet och pratade. Där stod en vagn med böcker. Jag plockade bland dem och fann Jan Myrdals ”Barndom”.
– Den här är bra.
Han bläddrade i den. Ögonen lyste upp av förväntan. Bokstävernas magi livar upp alla. Alla med livslust.
Det är en magi som inte kan kvantifieras, därför obegriplig för somliga.
Den gamle mannen sa att han skulle minnas att lägga tillbaka boken när han skrivs ut. Någon annan ska också få läsa den. Litteraturen är ett tyst samtal mellan människor, en kedja som inte tar slut förrän den sista boken är borta.
Han var gammal men naiv.
Snart är böckerna försvunna och sjukhuset bara en vårdfabrik.
Det här är Peter Kadhammar