Jag hade krokodil och katt – aldrig att jag skaffar ett husdjur igen
Min dotter som är infödd malmöit har börjat tjata på mig om att få skaffa husdjur.
Mer Malmövinkel än så kommer denna krönika inte att ha.
Kanske lika bra med tanke på hur det gick med den förra.
Hursomhelst så vill hon ha ett husdjur vilket väl inte vore något större problem förutom att jag absolut inte vill ha det.
Mest för att jag är lat och jag vet att det kommer bli jag som i slutändan får ta hand om den.
Jag har också ett dåligt trackrecord när det kommer till husdjur.
Mina första husdjur var två undulater som jag döpte till London och Paris.
Som ni redan säkert har förstått så är jag som husdjursnamngivare pretentiös och forcerad.
Gud vad trista dom var.
Jag inbillar mig att även för att vara undulater så var London och Paris några riktiga torrbollar.
Byte snabbt ut dom mot två eremitkräftor vid namn Darwin och Newton i förhoppning att dom skulle vara mer party.
Det var dom inte.
Faktum var att dom inte ens rörde på sig och mindre party än helt stilla kan man ju inte bli.
Dom var så orörliga att jag tog dom för avlidna och lade dom i frysen för att efter helgen gå och reklamera dom i djuraffären.
När jag sen öppnade frysen efter någon dag visade det sig att dom kravlat omkring bland GB-glassen, Findus frysta ärtor och pomme chateau från Felix.
Dom var alltså inte döda, utan som man kanske borde ha förstått, bara riktigt, riktig tråkiga.
Nu var dom i och för sig döda.
Efter det hade jag en krokodil på lån.
Den bodde i badkaret.
Tråkig var den då rakt inte, utan tvärtom för härlig. Bet min mors väninna till allas förtjusning. Förutom väninna så klart.
Så den lämnades tillbaka.
Därefter skaffade jag två ryska landsköldpaddor döpta till Tolstoj och Tjajkovskij.
Ni hör.
Dom var fina dom.
Fulla av energi och med en härlig, som jag tolkade det, attityd till livet.
Det var ett djävla go i dom.
Så pass mycket go att dom en dag rymde och försvann.
Hur i hela friden dom lyckades ta sig ur sitt hängn, byggt av vedträn, och sen låsa upp dörren, som var så trög, det får jag nog aldrig veta.
Vi hade även en katt vid namn Felix efter Felix the Cat, kallad Fia på grund av sitt kön.
Hon gillade inte oss av naturliga orsaker utan bodde mest på Waldemarsuddes museum där hon hade en egen stol i entrén.
Hon kom hem en, två gånger per år för att liksom titta till oss.
En gång ringde det på dörren och när jag öppnade stod sex poliser utanför och höll Fia i ett, gissar jag, polisgrepp.
Hon hade tagit sig in på den Italienska ambassadens område vilket skapat panik bland pastaätarna som omedelbart ringde polisen.
Dom är inte så sköna som man tror dom där.
Fia blev gripen och vi fick stränga order om att se till så att hon aldrig upprepade att begå intrång på främmande makts territorium.
Tillslut blev hon, som alla katter, överkörd.
Summa summarum så blir det till min dotters stora sorg inget husdjur.
Men hellre det än att utsätta henne för urtrista typer som bara rymmer, biter väninnor, trasslar till internationella relationer. Och när dom dör blir man jätteledsen, fast dom inte ens tyckte om en.