Sverige under coronan är ett samhälle i kris och förvirring
Påskdagens morgon. En av årets stillsammaste dagar. Det är mulet, en kuslig tystnad över staden. Få människor ute. Alla håller avstånd. Många slår ned blickarna. Som om vi skäms för varandra. Eller är rädda.
Ingen trafik, inga röster.
En ambulans med roterande blåljus och öppen bakdörr parkerad på den tomma gatan. En sjuksköterska i kortärmad grön skjorta och skyddsmask som täcker ansiktet hämtar en väska. Hon skyndar in i en port. Väskan ser tung ut. Hennes långa mörka hår är flätat och faller ned på ryggen. Hennes kroppsspråk skriker adrenalin och beslutsamhet.
Jag tänker på bilden av poliserna som rusar med dragna vapen på Drottninggatan när mördaren Akilov kraschat i Åhlénshuset. Deras kroppar utstrålar också adrenalin och beslutsamhet.
Och rädsla. De vet ju inte vad som väntar.
Den tysta ambulansen med de roterande ljusen. Den tysta sjuksköterskan med masken över ansiktet. I tystnaden är vi alla ensamma. Röster i trapphusets mörker. En stor mörkblå väska håller porten öppen. Det är inte samma som sköterskan hämtade. Den var mindre. Jag hör rösterna men inte vad de säger. Fortsätter gå. Tittar inte.
Varje skribent måste välja vad han eller hon skildrar. Inom journalistiken kallas det att vinkla. Ibland klagar läsare på att medierna vinklar. Men något annat är inte möjligt eller ens önskvärt. Utan vinkel blir verkligheten ett obegripligt dis.
John Steinbeck skrev ”Vredens druvor” för att skildra depressionen på 1930-talet. Den utblottade familjen Joads förtvivlade färd från Oklahoma till Kalifornien. Det är en av 1900-talets viktigaste böcker.
Under samma period byggdes skyskraporna i New York. Monument över det vitala USA. Fred Astaire hänförde världen iförd lackskor och frack i dansfilmer som ”Top Hat” och ”Får jag lov?”.
Man väljer vad man skildrar.
Den tystnad jag beskriver som kuslig kan också sägas vara fridfull.
Strindberg promenerade i de här kvarteren när han 1903 arbetade med ”Ensam”. Det är en av hans bästa romaner, skriven under skilsmässan från Harriet Bosse. Ett beställningsjobb från Bonniers. Han skrev på kontraktet nionde maj och levererade manus andra juni. Inget huttlande och finlirande där inte. Så var betalningen bra också, 2 500 kronor. Det motsvarar 150 000 i dag.
En förmiddag ser jag en berusad man komma ut från en kvarterskorg. Han är i 35-40-årsåldern. Ruset är fortfarande på väg upp, humöret således på topp. Han hejdar en lapplisa och talar pockande med henne. Han är glad, hon ser besvärad ut.
En annan dag går jag ut och promenerar strax efter lunch. Någon ropar. Uppe i ett fönster står en man med ölburk i höger hand. Han lutar sig ut och sjunger ”Jesus älskar alla barnen...” Han lutar sig ännu längre ut och ser ett bud nere på gatan. Jobba jobba jobba! sjunger mannen i fönstret.
Strindbergs ensamhet var privat, vår är social.
Strindberg berättar om hur han sakta vänjer sig vid ensamheten och hur den förvandlas till ett kapital som växer: ”allt vad jag upplevt samlade sig, smältes och upptogs som näringsämnen av min själ”.
Hur kommer vår gemensamma ensamhet att påverka våra själar, vårt samhälle? Är ensamheten ens viktig när vi i framtiden ser tillbaka på coronan? Ambulansen på den tysta gatan, de berusade männen: ett samhälle av kris och förvirring.
Är det Sverige under coronan.
Eller är det uteserveringarna och människor som flanerar och shoppar när resten av världen är stängd och satt i undantagstillstånd.
Det är den viktiga berättelsen om vårt samhälle. Men svårare att beskriva än den ensamme mannen som ropar i fönstret.
