Amerikaner ser mig inte bara som en svartskalle
Här i Sverige ser vi gärna amerikaner som feta, självgoda och borskämda rednecks som inte kan hitta andra länder på kartan. Efter flera USA-resor har jag dock insett att amerikaner är världens trevligaste och mest sympatiska folk.
Mina iranska ”landsmän” har alltför ofta svikit mig.
Här i Sverige blir man glatt överraskad om grannen mumlar ett knappt hörbart ”hej” när man hälsar i trappuppgången. Turkarna i Istanbuls affärer försökte konstant blåsa mig. Och så vidare... aldrig i mitt liv har jag dock sett något ont från en amerikan.
Mitt första besök skedde under de nerviga dagarna då världen höll andan och det var bara en fråga om tid innan USA skulle anfalla Irak.
Min bror bodde i San Diego då. Jag var lite självmedveten och förväntade mig skeptiska blickar från folk; det var ju människor med min etnicitet som hade anfallit dem den elfte september.
Döm om förvåning då jag första dagen gick ut på en joggingtur och en man som kom från motsatt håll tittade mig i ögonen och log: ”Hi, how ya doin’?”
Jag blev ställd. En främling som tilltalar mig? I Sverige händer det bara när personen i fråga är full eller har mentala och sociala problem. ”Han har säkert sett min bror i grannskapet och blandar ihop oss”.
Tre minuter senare mötte jag en kvinna som tittade mig i ögonen och log: ”Good mornin’!” ”Öh, good ... öh.”
Fem minuter senare kom en tant som tittade mig i ögonen och log:
”Beautiful weather, isn’t it?”
”Ööh, yes...”
De har krigat mot Afghanistan och ska snart anfalla Irak. Jag ser ut att kunna vara från bägge dessa länder. Ändå finns inget spår av fientlighet.
När utseendet visade sig vara oviktigt gjorde mitt hyfsat felfria amerikanska uttal att jag snabbt fann mig tillrätta i rollen som amerikan och kände mig som en av dem. Nej, en av OSS.
Den känslan fungerade även åt motsatt håll. När jag tilltalade en asiat, arab eller indier såg jag inte den
ne som asiat, arab eller indier. De var alla amerikaner, till och med Mr Chang i snabbköpet, trots hans katastrofalt obegripliga brytning.
Även om jag då hade bott i Sverige i 17 år hade jag i bakhuvudet ständigt haft en vag känsla av att jag är svartskalle, en av ”dem”. Efter 17 minuter i USA var den känslan bortblåst, som en tyngd som jag hade burit så länge att jag hade slutat tänka på den.
En befriande känsla infann sig istället. Plötsligt kunde jag vara mitt riktiga, übersociala jag, utan oro för att uppfattas som udda. Vid övergångsställen, i kön till Starbuckscaféer, överallt utväxlade jag ord med främlingar.
Det var inga märkvärdigheter, ett par meningar bara, men de där mikromötena fick en att känna sig ... sedd. Accepterad. Välkommen.
Jag vet vad vissa av er tänker: ”Flytta då för fan om du hatar Sverige så mycket.” Men grejen är att jag är uppvuxen här och gillar Sverige. Det är trots allt landet som jag känner mig mest hemma i.
Jag brukar själv störa mig på kolumnister med invandrarbakgrund som klagar på Sverige, men detta är fanimej sant; vårt land är perfekt bortsett från två saker: vädret (som vi inte kan göra något åt) och vårt blygstiffa beteende (som vi i högsta grad kan göra något åt).
Sverige skulle bli världens bästa land om vi tog efter amerikaner i vårt sociala beteende.