Med Obama får vi fler svenskar i Afghanistan

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-09

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sverige kommer nu att dras djupare in i kriget i Afghanistan. Det är märkligt nog den enda säkra konsekvensen för vår del av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet. De enda konkreta utfästelser han gjorde i valkampanjen gällde just ökat militärt engagemang i Afghanistan, möjligen med utvidgade krigsinsatser till Pakistan, och minskade militära styrkor i Irak.

Den svenska regeringen är fullt beredd att ställa upp på den linjen, redan nu i höst väntas riksdagen få ta ställning till frågan om ökade svenska trupper i Afghanistan. Frågan tycks inte ens vara särskilt kontroversiell i det svenska politiska livet. Någon diskussion förekommer knappt, de borgerliga partierna är överens, Mona Sahlin har också förklarat sig villig att öka våra krigsinsatser och vad vänsterpartiet och miljöpartiet anser spelar därmed inte så stor roll, jag utgår från att de är emot.

Avsikten med ökade truppinsatser kan bara vara en enda, att vinna kriget. Det är USA:s avsikter, det måste också vara USA:s allierades avsikter.

USA med mer eller mindre villiga allierade har nu fört krig i sju år i Afghanistan och kriget går sämre och sämre för varje år, eftersom de västerländska militära förlusterna ökar, eftersom den afghanska civilbefolkningens förluster ökar, eftersom därmed befolkningens hat mot de västerländska ockupanterna ökar. Vad som ökat än mer dramatiskt är den afghanska produktionen av råopium och narkotikadistributionen över västvärlden.

stationerad En svensk soldat patrullerar i byn Pasn.

Det största problemet med den USA-ledda krigföringen i landet är, enligt bland annat den afghanske presidenten Hamid Karzai, att USA i första hand sätter sin tillit till attackflygets bombanfall mot fientliga byar, eller byar som sägs vara fientliga, eller byar där man förmodar att det finns talibaner. Den taktiken håller nere de västerländska förlusterna, men innebär ett stort antal ”kollaterala skador” i form av mördad civilbefolkning.

Den taktiken fungerar inte eftersom den leder till ökat motstånd och ökad fientlighet. Och dessutom har den taktiken prövats i sju år.

Den nya tanken är alltså att minska bombandet och föra in så mycket marktrupper att kriget kan vinnas på marken, det är det svenska trupper skall bidra till.

Vi måste alltså hjälpa till att döda så många talibaner och andra afghaner för hand, på nära håll och på marken, att allt motstånd upphör och afghanerna ger sig. Romarna försökte den taktiken, mongolerna försökte, britterna försökte två gånger, ryssarna en gång och alla kördes till slut ut. Ingen i historien har hittills kunnat döda tillräckligt många afghaner för hand för att få landet pacificerat.

Ingenting talar för att det skall gå den här gången heller.

Så hur motiverar då våra svenska politiker och våra mest krigiska ledarskribenter på Expressen och i morgontidningarna kravet på ökade truppinsatser? Svårt att säga. Expressen har bland annat anfört att vi måste sända fler trupper för de afghanska kvinnornas skull, vi måste bomba och döda fram mer jämställdhet i Afghanistan. Försvarsminister Sten Tolgfors har varit inne på samma förklaringar.

Han var till exempel på konferens i förra månaden i Budapest för att ansluta Sverige till köp av amerikanska C 17-transportflygplan med mycket stor kapacitet för trupptransporter. Sveriges kostnader för att köpa in sig i denna kapacitet blir en halv miljard per år enbart under de första fyra åren. Men Sverige binder sig också för att fortsätta betala 260 miljoner om året – i 20–30 år framåt. Vi tycks alltså planera för en mycket långvarig krigsinsats. Det är förstås logiskt, om avsikten är att vinna kriget. Det vill säga döda och bomba ända tills motståndet har upphört.

Talibanerna – skapade och betalda av det saudiarabiska kungahuset – är förvisso ett vidrigt släkte. Det vore en välsignelse för fler länder än Afghanistan om de upphörde att existera. Det är inte det som är frågan. Det är helt andra frågor vi som krigförande nation bör ställa oss. Kan vi verkligen döda alla talibaner så att vi äntligen får lugnt i Afghanistan och kan komma igång med återuppbyggnadsarbete som första prioritering i stället för dödande?

Sten Tolgfors måste, liksom pinsamt nog även Mona Sahlin, ha svarat ja på den frågan. Som om historien inte fanns, som om afghanerna inte hade besegrat en ockupationsarmé från supermakten Sovjetunionen för inte alltför länge sen.

Jag förstår inte hur de tänker. Mja, en del av det borgerliga tänkandet förstår jag, de vill ställa upp i det heliga kriget på den goda sidan och har därmed tänkt så långt näsan räcker. Men hur tänker Mona Sahlin?

Följ ämnen i artikeln