Upprepa 126 gånger så blir det trovärdigt
Om man inte tillhör den neurotiskt uppkopplade delen av mänskligheten, får man en ganska översiktlig bild av vad som sker i världen efter en vecka på hotell.
Eller egentligen raka motsatsen: man får en punktvis nötande uppfattning om världens skeenden. För när man väl bläddrat igenom kanallistan ett tjog gånger och den fortfarande består av stormunnade
italienska programlederskor, en dubbad Rob Lowe och någonting på japanska, finns bara nyhetskanalerna kvar. Man kapitulerar och låter rubrikerna rulla. Igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Och därtill: igen.
En genomsnittlig sommarvecka händer ungefär fem saker i världen är min slutsats. Två av förra veckans nötta ämnen var att Naomi Campbell vittnade i krigsförbrytartribunalen i Haag och att hiphopparen Wyclef Jean bespetsat sig på att bli Haitis president.
Jag inser att det är möjligt, kanske till och med sannolikt, att båda dessa nyheter hittades på av hotellets underhållningsofficer, men vad som helst som upprepas 126 gånger börjar låta trovärdigt. Dessutom rapporterades det hela med betydande allvar.
Väl hemma anade jag dessutom ett mönster. För när vi lämnade landet pågick sommartorkans obligatoriska författarhetsning. Två välkända stridstuppar, Björn Ranelid och Leif GW Persson, hade puttats ihop. När vi kom hem pågick samma gräl. Trodde jag. Tills jag tittade lite närmare på bilderna och såg att de föreställde Lars Ohly och Thomas Bodström.
Det kan förstås bero på ett övermått sol och prosecco, men allvarsgraden och tonläget i de här två grälen var förvillande lika. Som om det grundläggande antagandet var att ett ”kändisbråk” är lika viktigt som ett annat. Vad kändisarna blivit kändisar på – deckare, kommunism, blomsterspråk, fängelsebyggen – var helt oväsentligt.
Så framstod det. Och då föll de här rubrikerna med Naomi Campbell och Wyclef Jean på plats. Eller snarare den allvarliga rapporteringen om deras respektive framträdanden.
För kändis som kändis som kändis. Supermodell eller president av Pakistan – sak samma.
Politiker oroar sig ibland för att kändis-kulturen ska göra att de inte längre blir tagna på allvar. Det är för mycket att hoppas på. Det jag anar är motsatsen: kändisar börjar tas på lika stort allvar som politiker. Gud hjälpe oss.