En grek, en italienare och en svensk bellman
Har ni tänkt på hur nyheterna låter nu för tiden? Ungefär såhär:
”Det var en grek, en italienare och en Bellman ...”
Ja, inte bokstavligen förstås. Men tonfallet, kära ni, tonfallet.
En av de vanligaste frågorna man hört i radio och på tv under de senaste åren är ”hur kan Berlusconi sitta kvar?” Det är en konstig fråga, för svaret är ju lätt att hitta.
Berlusconi har suttit kvar därför att italienarna har röstat på honom.
Visst, han äger medier och trixar med rättsväsendet och delar landet och har ställts inför förtroendeomröstning efter förtroendeomröstning. Men han har inte tagit makten genom en militärkupp. Han är inte diktator. Han har varit framgångsrik i allmänna och fria val. Trots det verkar svenska korrespondenter nästan aldrig träffa en italienare som röstar på Berlusconi. Om de gör det framstår dessa italienare som en blandning av utomjordingar och dreglande bonnrövar.
De är konstiga de där italienarna!
Och grekerna. Går
i pension innan de konfirmeras. Bråkar och skriker. Myglar och fifflar. Men i rapporterna från Grekland är vinkeln en annan än från Italien. Det är synd om grekerna. De beskrivs lite som efterblivna barn med föräldrafritt. Det klappas mycket på huvuden i Greklandrapporteringen. Just när jag skriver detta intervjuas en kvinna i radio som brister ut i gråt när hon talar om krisen.
Stackars små greker!
Och så Bellman, då. Sverige, alltså. En modernare, medelklassig, snusförnuftigt pensionssparande Bellman, med hästsvans och tvärsäkra omdömen.
Man vet ju hur historier av det här slaget är uppbyggda. Först kommer italienaren och säger något storvulet korkat. Sedan kommer greken och hulkar något ynkligt. Och sedan kliver den modernt rejäle Bellman fram och sätter fingret på vad det egentligen handlar om. Och talar om hur det ska lösas. Och vad andra har gjort fel. Och hur de ska bära sig åt för att bli som vanligt folk, det vill säga svenskar.
Vilket förstås är omöjligt, men de kan ju bättra sig,
i alla fall.
Det är inte så att jag förnekar att grekerna ställt till det. Inte heller att italienarna har gjort detsamma, på sitt sätt. Jag är bara hjärtligt trött på den här nysvenska präktigheten.
En sak kan vi lära oss av grekerna: efter hybris kommer katharsis. Eller på ett svenskt, snusförnuftigt språk: högmod går före fall.