Allt detta döljs bakom en försiktig namnteckning

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-12-23

Tirana, Albanien. Porten mot gatan står öppen och det utkylda trapphuset blir en skorsten där den råa vinterluften sugs upp genom huset. Någon står på trottoaren och röker, lukten från cigaretten känns tydligt.

En våning, två, tre. På den vitmålade stenväggen bredvid den bruna dörren sitter en ringklocka. Under knappen lägenhetsinnehavarens namn i blyerts, knappt läsligt: Liri …

Jag tänker på allt som ­döljer sig bakom en för­siktig namnteckning på en vägg.

Kommunistpartiets ­bildande. Motståndskampen mot tyskar och italienare under andra världskriget. Gerillakriget uppe i bergen. Inmarschen i Tirana. Upprättandet av kommunisternas herravälde, ”proletariatets diktatur”. Drömmen om ett jordiskt himmelrike.

Kärleken. Liri och hennes älskade Nako Spiru flyttade ihop, unga, förhoppningsfulla. Nako, den omvittnat intelligente, och känslige.

Efter ett nattligt möte med partiledningen kryper han ner hos Liri: Håll om mig, de säger att jag är folkets fiende …

Han skjuter sig i tjänsterummet på plankommissionen. Kamraterna överlämnar kulan till Liri. Den satt i trästommen i soffan.

Liri lyfts upp till politbyrån, den innersta kretsen. ­Listorna över dem som skulle arkebuseras. Liri godkände. Sannolikt har ingen nu levande kvinna godkänt så många avrättningar: fiender till partiet, nationen, staten. Det fanns alltid ett skäl.

Förändringarna på 1950-talet. Liri förespråkade en försiktig liberalisering. Det gjorde inte hennes kamrater.

Hon hade tur, hon överlevde.

Hon deporterades till en by i bergen.

För omvärlden var Liri bara en av många som försvann. Hon fick en roll i Ismail Kadarés roman ”Den hårda vintern”, dock utan att nämnas vid namn. Albaniens diktator Enver Hoxha höll ett långt fördömande tal över Liri.

Varje dag skulle hon ­anmäla sig hos polisen.

När dottern låg döende i cancer fick Liri polisens tillstånd att resa till Tirana för att hälsa på. En gång. Nästa gång var det för att hämta dotterns kropp, ­under säkerhetspolisens överinseende.

Den kommunistiska regimen bröt samman. Efter 30 år som icke-person fick Liri återvända till Tirana.

Ett namn på en stenvägg, knappt läsbart: … Belishova.

Jag trycker på knappen. Klockan ljuder på andra ­sidan väggen. Jag väntar. Dörren öppnas. En tunn, böjd dam med vänliga ögon: Europas plågade, hoppfulla, blodiga, ­strävsamma, drömska ­historia.