Kaffebrist får oss att se nyktert på verkligheten
Vi tuffade fram på den småländska landsvägen. Det var sommar, nyutsläppta kossor och vad meteorologer poetiskt kallar växlande molnighet. Om man så ville kunde man känna sig som Victor Sjöström, alternativt Ingrid Thulin, i ”Smultronstället”. Fast utan jubeldoktorat vid vägs ände.
I Vimmerby, 7 827 invånare sist SCB räknade, svängde vi av för att dricka kaffe.
Jag kan förstås inte veta om ni har varit i Vimmerby, men i det fall att ni inte har varit det, kan jag berätta att där finns det saker att se. I alla fall om man slår på nätet. Det finns Astrid Lindgrens värld och Nils Holgerssons värld. Det finns ett tjusigt rådhus och ett stadshotell som kan erbjuda enkelrum med bäddfåtölj för handelsresande som får oväntat besök. Det finns Björkbackens äventyrsgolf och vattenlekplats och en bowlinghall som är öppen ”efter överenskommelse”. Det finns – den såg jag med egna ögon – en affär som heter ”Belsebub barnkläder” och får en besökare att undra om det snarare är ”Omen” än ”Smultronstället” som är filmen för dagen.
Det som inte fanns, denna idylliska sommareftermiddag, var en kopp kaffe.
Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det rörde sig om en helgdag före klämdag och heligare än så blir inte svensk ledighet. Men å andra sidan: just därför var det mycket folk på vägarna. Alla kan inte ha haft termos med sig. Borde inte varenda vägkors vara fullt av driftiga smålänningar med kaffekannor och lust att göra sig en hacka?
Kanske missade vi något, men till vårt försvar måste anföras att vi intervjuade lokalbefolkningen i skepnaden av en ung, artig man med hund. Han funderade i nästan en halv minut innan han svarade på frågan ”Var kan man fika?”
Det svar han efter moget övervägande kom fram till var ”Nja, det är svårt”.
Det finns ingen anledning att tvivla på hans ord. Någon annans ord fanns i vart fall inte att tillgå, eftersom Vimmerby verkade utrymt.
Detta är givetvis inte att betrakta som en katastrof. Det gick ingen nöd på oss. Vi kom till sist fram till Kalmar och där fanns gott om kaffe. Det enda jag vill påpeka är att det sprudlande äventyret Sverige, som återfinns på internet, inte nödvändigtvis överensstämmer med det Sverige som finns i verkligheten.
Och då har jag ändå inte nämnt Oskarshamn, där vi inte fick en kopp kaffe på vägen hem.