Om jag får en idé så är det slöseri
Mina favoritintervjuer i kvinnomagasin är de om kvinnor som det går åt skogen för och som sedan blir dollarmiljonärer genom att starta hönsavel eller hundschamponering eller pensionärsrekrytering eller något annat som man inte visste att det fanns ett behov av.
Jag blir så inspirerad.
Och livrädd.
Aldrig att jag skulle våga. Jag får ett jobb, sedan jobbar jag där med gudsfruktan resten av mitt liv. Eller tills jag får sparken.
Att ha allt, mista det och lite därtill och sedan bygga något nytt, det är det vi älskar. Sånt görs det prisvinnande filmer om. Som Will Smith i ”Vägen till lycka”, han sover med sin son på en offentlig toalett och sedan blir han snuskigt rik och så händer det lite jobbiga saker däremellan.
Nytt är farligt. Man vet ju inte vad man får, bara vad man har, och de allra flesta människor mår bra av ordning och reda, fasta rutiner. Det är därför vi uppfostrar våra barn så.
En ny undersökning visar att unga människor inte alls är så wild och crazy som vi har trott. De flesta vill inte alls hoppa runt från jobb till jobb. De flesta vill ha trygghet och bra jobb.
Det har jag vetat hela tiden.
Alla människor passar inte som entreprenörer, jag är en av dem. Får jag en idé så är det slöseri. Jag är en arbetare, en löntagare. Jag vågar inte ta risker och jag vill helst inte kasta mig ut från stup. Jag går inte ens på krogen.
Så i min bok är Marlene Sandberg här nedanför ingenting annat än en hjälte. Hon är en förebild, hon är modig och envis.
Det är lätt att förstå att det är David mot Goliat när man kommer med mössa i hand och vill sälja sin ickeetablerade ekoblöja.
Men Sveriges bästa exempel på att arg kvinna reder sig själv är Linda Skugge. När ingen annan tror på henne så vet hon ändå att hon är bäst och så gör hon precis som hon vill.
Hon byter bana, startar företag och bråkar med alla som står i vägen.
Heja Linda och heja Marlene.
Jag står gärna vid sidan om och applåderar.