Merkel går till val på samma gamla budskap
HEILBAD HEILIGENSTADT, TYSKLAND. Bortom Thüringens vetegula fält och nyplöjda röda jord gick jag i den här lilla staden ut på dess gotisk-arkitektoniska Marktplatz.
Jag kände vibbarna: Jag stod i - eller på - Tysklands geografiska mittpunkt. Detta, tänkte jag, är platsen att ta pulsen på tyskarna inför valet i morgon till Der Bundestag (riksdagen). Vem ska som Bundeskanzler (statsminister) leda dem de kommande fyra åren?
Heilbad Heiligenstadt är en tusenårig håla med 16 000 invånare. Heilbad betyder kurort och det vet man ju, att sådana alltid är trista. Den ligger i det som tills 1990 var den kommunistiska polisstaten DDR, den vi kallade Östtyskland. Staden låg alltså på ”fel” sida om järnridån, dessutom i det militärstrategiska Fulda-bäckenet, en öst-västlig invasionsrutt använd redan av Napoleon. Genom gapet i bergen skulle Warszawapaktens pansar med kärnvapenbestyckade missiler anfalla västvärlden, om tredje världskriget bröt ut.
Heilbad Heiligenstadt var alltså farstun till själva helvetet.
Men Muren revs. De två Tyskland slogs samman, och när jag kör in mot staden är det typiskt nog genom Tunnel der Deutschen Einheit. Civiliteten kom tillbaka; på Markplatz i Heilbad Heiligenstadt pågick därför både blodgivningskampanj och ett loppis för Ugandas välfärd.
Så blev Europas viktigaste och bäst fungerande land till - och i Heilbad Heiligenstadt finns inga yttre spår av den gamla onda tiden.
Men i människors sinnen? Finns det, som i Brandenburg utanför Berlin i öst, en nostalgisk syn på den gamla regimen? Denna lever i demokratisk form vidare med det kvasikommunistiska partiet, Die Linke.
Nostalgi? Knappast. Men svart humor! I grannbyn fick jag ett billigt hotellrum i en nybyggd galleria av glas och aluminium vars namn lyste i neon: KREML. I vad som sannolikt var en jämlikhetsreform serverade dess restaurang snaps till ett pris av 1,3 Euro (11,20 kronor).
Glädje och gamman? Knappast. Men mycken trygghet. Östtyskarna har tack vare västtyskarna kvitterat ut historiens största jackpott.
”… och”, frågade jag, ”är det många som röstar på Die Linke?”
”Nein”, svarade borgmästaren Thomas Spielmann, som själv är ur lokalpartiet Menschen für Heiligenstadt. ”Hier sind wir schwartz.”
Svart är på politikens palett CDU:s färg, kristdemokraternas. Det är Angela Merkels parti. Merkel är av affärstidningen Forbes korad till världens mäktigaste kvinna.
Men tyskarna ser henne annorlunda och kärleksfullt kallar de henne ”Mutti”. Morsan.
De ser inget lömskt i att hon som dotter till en pastor och som akademiker ända till 36 års ålder var bosatt i DDR och aktiv som sekreterare i kommunistiska studentföreningen på Humboldtuniversitetet. (När ilskna greker karikerar henne är det ologiskt med Hitlermustasch, inte med Stalins snorbroms.)
När hon någon gång kritiseras är det för sin sega beslutsprocess; inget händer innan det råder koncensus. Omvärlden tycker illa om att det stora, rika Tyskland inte tar en större roll i världspolitiken.
Tyskland benämndes på nittiotalet ”Europas sjuke man”. Nu är det friskast av alla: hög produktion, stor export, låg arbetslöshet, dominans i EU, eurons räddare. Räddningen stod Merkels föregångare för, socialdemokraten Gerhard Schröder, som rustade ner välfärden, satsade på indirekta skatter, skärpte konkurrenskraften, bröt upp arbetslagstiftningen och i praktiken sänkte lönerna.
Merkel förvaltar med försiktighet detta arv. Men det är sant att lönerna är låga. Jag träffade en heltidsanställd hårfrisörska, tvåbarnsmamma, som i månadslön uppbär motsvarande 6 000 kronor.
Tyskland är iögonfallande modernt. På vägen hit bilade jag genom landskapet Baden. Solfångare finns på vartenda tak och som kilometerlånga bullerskydd längs vägarna. Vindkraftparkerna på Schwarzwalds höjder har ofta fler än 100 master. Den alternativa kraften - en nödvändighet sedan Merkel efter Fukushima-katastrofen gjorde en U-sväng och avvecklar Tysklands kärnkraft - står för 28 procent av landets elförsörjning.
Tyskland är samtidigt iögonfallande omodernt. Hotell står oförstående inför gästens önskan om wifi - och finns sådan debiterar de den med 18 euro dygnet.
Tyskarna är välbeställda och konservativa. På en krog i Bayern ser jag männen ogenerat bära lederhosen. De reser på semester till all världens exotiska länder. De kör i 240 på sina motorvägar - om det inte är Stau. Helstopp.
Valrörelsen, däremot, har gått på halvfart. En svensk socialdemokrat, Jens Orback, konstaterade att ”samlingen kring mitten framstår som apolitisk”.
Ja. Servitrisen Hannelore som serverade mig den billiga snapsen, sa:
”Rösta? Nej. Jag växte upp i DDR. Då var det tvång att rösta fast det inte fanns något att välja på. Nu är det frihet - och frihet är att avstå.”
Ända sedan Konrad Adenauers återval 1953 är stabilitet ett nyckelord. Adenauers valaffischer manade: ”Keine Experimente”. Nu är CDU:s budskap mer eller mindre det samma: ”Tillsammans går vi vidare”. På affischen av Merkel är texten: ”Ni känner mig. Ni vet vad jag går för”.
Tyskarna är välbeställda och konservativa
Extra
Jag läser just nu ...
… Hanne Kjöllers ”En halv sanning är också en lögn”. Den granskar journalisters metoder och hårdvinklingar. Den avser att slå oss i veka livet. Den lyckas. Ledarskribenten Kjöller är min absoluta favorit i Dagens Nyheter: oväntad, orädd, vass. Hon belyser hur vi har för lätt att skapa offer. Synd då att hon själv drattar på rumpan med bristfällig faktakontroll. Synd också att en 186-sidig pamflett-kostar 285 kronor.
En roande förväxling ...
… stod näringslivslejonet Percy Barnevik för, när han talade vid ett seminarium i Stockholm: Han kunde inte skilja på Zlatan och Skavlan. Och varför inte ”SVT1 fredag 21.00: Zlatan talkshow” och det härliga ”… och Skavlan går i luften och nickar bollen i måååål ...”
Hästköttskandalen ...
… fortplantar sig bland Sveriges stjärnkockar. Nu är det Mathias Dahlgren med Matbaren i Grand Hôtel som serverar en maträtt som presenteras som ”toppad av löjrom från Kalix”. Det var den inte – den var fiskrom vilken som helst – och Kalix löjrom är varumärkesskyddad som en unik delikatess. Och till Jönköping kom för några månader sedan Tommy Myllymäki som VM-kock. Han engagerades strax för att ordna 600-kronorsmenyn till stadens Ordensbal. Till efterrätt serverade han ett inköpt helfabrikat som avslöjades som ”bakelsebluff”. Med stjärnkockar som dessa går det hajpade svenska krogundret samma väg som tennisundret och bilundret och musikundret gick.