Vi behöver en Lex Yara
Weigl om meningslösa utredningar av barndödsfall
Den tvåårige pojkens död är ännu en påminnelse om att barn fortsätter dödas - och att just ingenting görs för att förhindra det. Lagen blev meningslös.
En styvpappa är misstänkt. Om han åtalas och döms blir det om några år aktuellt med en så kallad dödsfallutredning enligt Lex Bobby.
Men bara högst eventuellt kan något framskymta, i något papper, en antydan om samhällets misslyckande att skydda barnet.
Är vi nöjda så?
En stark politisk vilja drev fram Lex Bobby 2008. Tioåriga Bobby hade torterats och dödats av mamma och styvfar, trots varningssignaler.
Men av något skäl jag inte begriper blev lagen lam, tunn, otydlig. Bara dödsfall orsakade av brott skulle utredas av Socialstyrelsen, och när det funnits ett "skyddsbehov", vad det nu är. Det blir ungefär fem fall om året.
Hoppfullt är att experterna börjat protestera. "Vi anser det oetiskt att fortsätta", skrev en barnläkare och två rättspsykiatriker som haft uppdraget, i en debattartikel i Svenska dagbladet förra veckan. Tidigare i våras gjorde en grupp barnläkare ett liknande utspel i Läkartidningen.
Experterna lär sig ingenting av att studera papper om några få dödsfall. Arbetet görs för sent, då en fällande dom vunnit laga kraft, ibland flera år efter brottet. De skulle behöva göra färska djupintervjuer med alla inblandade för att förstå varför barn dödats, och föreslå åtgärder.
Varje år dör cirka 550 barn. Av dem är ett femtiotal på läkarspråk "ofullständigt definierade". Ett seriöst försök att se samhällets misslyckande förutsätter att alla barndödsfall granskas, särskilt noga om brister misstänks.
Arbetet görs i England. Det kan göras i Sverige. Om politisk vilja fortfarande finns?
Lex Bobby är meningslös. Vi behöver en Lex Yara.