Jag längtar efter en kvinnokroppsfri dag
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är inte copytexten i reklambudskapen som får oss att medvetet eller omedvetet konsumera, vare sig det gäller rynkkrämer eller Adidasdojor.
Det är inte informationen om vilka material den fantastiska klänningen är gjord i som avgör om vi köper den utan hur snygg modellen på bilden är och en önskan om att vara lika snygg i samma klänning.
En bild säger mer än tusen ord eller hur?
Man står där i Ica-affären efter jobbet, stressad och klibbig och kan inte bestämma sig för någon duschkräm. Så kommer det plötsligt som en tresekunders flash farande genom huvudet, en mjölkig krämig sörja rinner ur någons kupade hand, och så står man i kassakön med en Dove-tvål.
Det blir så komiskt ibland, tänk att det finns människor som på fullaste allvar inte anser sig påverkas. Och som anser att kvinnor som reagerar på att deras kroppar överexploateras i olika typer av bildmedier redan är psykiskt sjuka.
När en hel värld går omkring i ett visst märke på dojorna för att reklamen bestämt deras livsstil. Men att kvinnor påverkas av att se andra kvinnokroppar som representerar "idealet" överallt hela tiden är så klart överdrivet. Jo, jo. Buy a brain, säger jag.
Men vad gäller det kvinnliga könets (kroppens) plats i offentligheten handlar det inte bara om reklam. Utan det handlar just om tusen bilder. Hela tiden i alla bildmedier. Utvik, cellulitskola, bröst-special, och så vidare i all oändlighet. Ibland ska kvinnokroppen också fungera som varningsexempel. Det handlar om när kvinnor inte kan hantera att hålla sig innanför den magiska gränsen.
När det där äpplet om dagen, lite yoghurt till lunch och en timme på gymmet blir till något utmärglat och tragiskt i stället för snyggt och sunt. En sökning i Aftonbladets textarkiv på skådespelerskan Calista Flockhart från Ally McBeal ger stort utslag vad gäller texter som analyserar huruvida hon lider av ätstörningar eller inte.
Inte bara Aftonbladet har skrivit spaltmeter och åter spaltmeter om Flockhart. Svenska och utländska medier har betett sig som om hennes kropp är allmänt villebråd. Smygtagna bilder på hennes magra kropp har kablats ut över hela världen.
Leonardo Di Caprio har klarat sig undan betydligt bättre trots att han har blivit fet. Tom Hanks likaså. Och John Travolta. De kanske hetsäter mellan filmerna. Men det blir ingen granskning, inga intima foton som visar gäddhänget.
Fetknoppen får vara i fred om han är man, det är vad kvinnor gör med sina kroppar som är mest intressant. Eller rättare sagt, kvinnokroppen som ett eget väsen. Helst ska hon gråta ut offentligt. Men Flockhart har konsekvent vägrat, kallat det "min privatsak".
Men därför hajade jag också till över en artikel i Aftonbladet i slutet av förra veckan, en intervju med en kvinna som lidit av anorexi i tolv år och som vägrades annan hjälp än psykvård av sin kommun. Det är bilden på kvinnan jag dröjer kvar vid.
Något är annorlunda. Hon står på en balkong, lutad mot ett räcke på bilden.
Just det, hon är påklädd. Man ser att hon är väldigt smal ändå. Men det var så skönt att slippa den obligatoriska helbilden av utmärglad kvinna på 30 kilo iförd endast trosor för en bra överblick över sjukdomsstadiet. Säkert ger vissa tjejer ifrån sig privata bilder om de är desperata och inte får hjälp och vill att bilderna publiceras.
Jag kan förstå det men det blir ändå, än en gång, kvinnokroppen på estrad, nu som en stilla freakshow. Kittlande men hemskt. Anorexi blir dessutom en sjukdom med ett utseende. Inte hon som "bara" gått ner till 50 kilo och fortfarande kan gå på stan utan att bli pekad på. Eller göra filmer i Hollywood och bli sexsymbol.
Jag längtar efter en kvinnokroppsfri dag. Tänk vad sorgligt att man önskar sig något sådant egentligen. När inget medium dissekerar kvinnokroppen - utan vi är med enbart med våra hjärnor, och det vi har på hjärtat. En dag när kvinnokroppen är fridlyst och inte får plockas av obehöriga.