Maria vill adoptera bort barnet i Sverige
Istället kan babyn skickas till Rumänien
Snart föds en ny EU-medborgare i Stockholm. Tiggerskan Maria vill att barnet i magen ska få adoptivföräldrar.
I Sverige står barnlängtande på kö.
Men i vägen står ett staket av lagar och internationella avtal.
Maria, som hon kallar sig, pustar lite i backen upp till barnmorskemottagningen i Alvik i Stockholm dit vi följer henne. Hon är 25 år, barnet är hennes femte. Hon är bestämd i att barnet ska adopteras bort. Helst ska ingen i Rumänien veta att det finns.
Därför gick hon till svenska socialtjänsten och berättade om sitt beslut, väl medveten om att det i Rumänien är ett brott att överge sitt nyfödda barn.
Så då var det väl bara att ordna adoptionspapper?
Nej, var det första beskedet. Barnet ska återföras till Rumänien, placeras på barnhem och de lokala sociala myndigheterna kontaktas. De ska söka efter vårdnadshavare där anknytning finns för barnet, i första hand släktingar. Allt i enlighet med avtal Sverige ingått. Sådant har skett tidigare.
Men då får ju Marias familj veta att hon fött barn?
Ja. Så blir det.
”Mannen var inte så bra som jag trodde”
Maria är en livlig kvinna med ett strålande leende. Med hjälp av rumänskan Luiza Petre på Frälsningsarmén får jag en historia. Maken sitter i fängelse sedan några år, ett fyllebråk. (Maria visar med fäktande knytnävar). En annan man i Rumänien lovade ta hand om henne och barnen. De tiggde i Barcelona, hon blev gravid. Han kastade ut henne. Hon tog sig till Sverige och har klarat sig själv. Två söner på åtta och sju finns i hembyn, får lite mat av en granne. En dotter är död, en är sjuk.
– Mannen var inte så bra som jag trodde, säger Maria.
Och ler sitt märkvärdiga leende.
Maria är analfabet. Barnmorskan Märit Säker ger henne ett kort: Hit ska du ringa när du ska föda och sedan tar du en taxi.
Och vem betalar?
Ja, säg det.
Vågar inte ta ansvar för höggravid kvinna
Så blir Maria undersökt. Barnet i magen är piggt. Hjärtljuden låter som ett skenande lok. Men magen är liten, tycker Märit Säker och beställer genast ett ultraljud. Kanske är Maria inte i vecka 38 utan bara vecka 32.
Eller beror det på att hon inte äter ordentligt? Maria sover på pappkartonger, vanligen i stationshallen, Stockholms central. Höfterna och ryggen värker.
Stadsmissionen drog tillbaka erbjudandet om ett rum, vågar inte ta ansvar för en så höggravid kvinna. Ett litet nätverk finns runt Maria. De har samlat pengar, gett henne en telefon, följer henne till möten. Hon behöver inte föda ensam.
Men sedan?
Jag har talat med jurister, socialarbetare och experter i socialförvaltning, länsstyrelse, Utrikesdepartementet, MIA (Myndigheten för Internationella adoptioner). De ger motstridiga besked.
”Ber till Gud att barnet kommer snart”
Ingen vet om och hur en adoption är laglig.
Om Maria skulle föda i en skog/källare/dike med risk för sitt och barnets liv och sedan överge det, då finns rutiner i Sverige och hittebarnet kan få nya föräldrar.
Och om Maria säger på sjukhuset att hon är papperslös, då är även barnet papperslöst, kan inte avvisas och adoptionen ha sin gilla gång. Vilket blir parodiskt, eftersom sociala myndigheterna redan vet vem Maria är, hon sökte ju själv upp dem.
Det enda som med bestämdhet kan sägas är att en ny EU-medborgare snart föds på ett sjukhus i Stockholm.
– Jag ber till Gud att barnet kommer snart, säger Maria.